Änklingen George (Sven-Bertil Taube) lättar sitt hjärta för trofaste vännen Olof (Iwar Wiklander). George fyller 73 år och hans vuxna barn väntas hem. Men inte för att sjunga "Ja, må han leva" för farsgubben. Nej, barnen har gått bakom ryggen på pappan, tänker sälja villan, ta ut arvet i förtid och fixa in gubben på privat äldreboende.
Svek och själsliga spöken
George har nästan slutat att leva. Han hemsöks av själsliga spöken från det förflutna, han har hjärtproblem, ser nästan inget och plågas av skam och skuld. Som många andra män inser han (för sent) att han svikit sina barn. Han har också bedragit sin hustru - och på sätt och vis också sitt livs kärlek, Christine i Antibes. Ingen calvados i världen kan rå på hans leda.
Resa som förändrar
Men barnens svek får honom att spritta till. Bättre att förekomma än att förekommas. Ett första motdrag är att försvinna från villan i Luleå för att (eventuellt) ta sig ända till Frankrike. Hemhjälpen Maria blir hans respartner, även om hennes motiv att hänga på visar sig vara ytterst tvivelaktiga. De ger sig ut på en resa som kommer att förändra dem båda.
Igenkänning
I Richard Hoberts nya film försöker alla lura alla. Inte minst sig själva. Den spinner runt temat "sådan pappa, sådana barn". Misstagen upprepas av varje generation och avståndet mellan hjärta och hjärta ökar. Vi är nog många som kan känna igen oss i dessa tragikomiska gestalter.
Oslagbar tajming
Jag ser filmen som en modern saga, absolut inte trovärdig i alla detaljer, men som lever högt på det fina ensemblespelet och det goda berättarhumöret.
Torkel Petterssons kombinerade begravningsentreprenör/countrysångare är en skön gestalt, som bara finns på bio, men tempot saggar ändå lite i det partiet.
Jens Fischers foto höjer filmen liksom Sven-Bertil Taubes tolkning av den halsstarrige gamle franskläraren, som länge vägrar att följa sitt hjärtas röst. Hans tajming i repliker som "När hjärtat är moget för Beethoven är kroppen klar för Bach" är oslagbar.
En film gjord med både hjärta och hjärna. Richard Hoberts finaste sen "Glädjekällan"? Ja, jag tror faktiskt det.
"Bah! SJ satsar på personlig service. Jaja, jag kommer väl fram, i tid i vilket fall", tänkte George.