Kaj Johanssons måleri med dess återhållna färgskala, dominerad av svärta och gråtoner, förmedlar intryck av melankoli. Men ju mer jag gräver i bilderna, desto fler komplikationer uppenbarar sig.
Konstnärens färgsättning tjänar ett djupare syfte. Motivens förenklade formspråk förmedlar i själva verket ett känslosvall som stundom bryter igenom alla reducerande konturer.
Ett förklaringens ljus sprider sig, trotsar den skenbara bundenheten. Ögat som intuitivt söker figuration i detta abstrakta måleri leds i stället in mot en kärna, spränger det mänskliga rummet och blottar livsformerna.
Sällan har jag sett sådan modighet och mognad som den Kaj Johansson röjer i denna utställning, där flertalet verk saknar titlar, betecknande nog. Han är ålänning till börden men har bott i Stockholm i många år.
Där genomgick han också Konsthögskolan med lärare som Pallarp och Ultvedt utan att låta sig påverkas alltför mycket. Han drog till akademin i Paris innan han slog sig ner i Ydre som gäst hos verkligheten.
Det är emellertid inte den yttre miljön som avspeglas i hans måleri, som helt baseras på känsloupplevelser, även om det spåras organiska inslag i det spartanska men dock koncisa bildspråket.
I sina teckningar utvecklar Kaj Johansson en annan sida av konstnärskapet. Kalligrafiskt klotter? Nej, här drivs en medveten linje och en önskan att som Michaux nå en "tolkning av tillvaron och tidens flöde, som att ta pulsen på sig själv".
Ewe Olsson