Känd från "Filmkrönikan" - ett tvivelaktigt epitet om man får tro publik och kritik. En av programledarna skriver dock levande och bildrik poesi.
Navid Modiris debutdiktsamling, "Skrik om du brinner", kombinerar samtidens serietidningsestetik och allmänna brus med mera specifika erfarenheter: egna, familjens, Irans, Teherans. Det är jordbävning, krig och rädslan för att vara avlyssnad. Dödsbud per telefon. Det luktar krutrök och bränt kött, men doftar även av ångkokt ris och saffran.
Modiri diktar i tempo furioso, fast mot en fond av sorg och melankoli. Han föddes 1983 och stoffet i samlingens bästa dikt (den är lång och återfinns på sidorna 18-19) dateras just detta år: "Kyrkogårdarna växer sig större/ än staden/ Snart bara kvinnor kvar/ De som inte stryps i sina huvudbonader/ slungas ut från universitetets tak...".
Ayatollorna har tagit över och snart befinner sig pojken med syster och föräldrar i en stad med spårvagnar (Göteborg), någonstans mellan "höghuset och himlen". Men det gamla lever i det nya, förmodligen för alltid, och det går som nyss sågs att skriva med dokumentär precision och lyrisk koncentration även från året då man var foster eller nyfödd.
Till väsentlig del turnerar boken förhållandet mellan minnen, fantasier, drömmar. Mellan förlusterna, rädslan och barnets längtan efter att - kanske från balkongen däruppe - bli hemropad igen. En viss nyckfullhet förtar inte intrycket av att detta, inkluderande Johannes Anyurus inkännande förord, är en löftesrik debut på egna ben.