Just nu finns det en trend med långa poetiska boktitlar: debutanten Monica Wilderoths "Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta" sällar sig till den också just utkomna Eli Levéns "Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats". Bådar för vissa typer av förväntningar. Inget snirklande in i realismens grå dimmor, eller? Wilderoths roman tar avstamp i ett dödsfall. En kvinna åker tillbaks i barndom vid beskedet om sin systers död, både mentalt och bokstavligt, i form av uppklarandet av dödsboet, familjerelationer, olika ifrågasättanden fram till begravningen. En då i förstone ordkrängande text som bygger på osäkerhet hittar ner i scener som:
väninnor ute på krogen, tillbakablickar till barndomen, föräldrarnas skilsmässa, skuldtyngda telefonsamtal, återseende av barndomsvänner och så vidare. Allt detta är mycket klart berättat. Däremellan hottas en egentligen ganska enkel berättelse om sorg upp med Mirja Unge- rusande meningar: "Är jag i chock eller är det så här det känns tänker Blenda när hon sätter på sig sina stövlar ute i hallen går snabbt över mattorna som om skiten från skorna skulle bli mindre då in i vardagsrummet för att stänga av tv:n och på vägen tillbaka kollar hon spisen?". De här partierna tycker jag personligen mer om som modern skönlitteratur betraktat. Men är de sanna mot romanens syfte?
Wilderoth har åstadkommit en gedigen roman men med två approacher. Den vardagliga berättelsen om sorg finner egentligen sin optimala form i den elegiskt avklarnade enkelheten. Inga krusiduller. Den skönlitterära skribenten däremot verkar mer dragen till ordens snabba hastande. Därav titeln.