ny bok
Joyce Carol Oates: Våld -- En historia om kärlek
Översättning: Kerstin Gustafsson
Albert Bonniers förlag
Fjärde juli-firandet i Niagara Falls är slut. Teena Maguire, 35 år och änka, är på väg hem tillsammans med sin 12-åriga dotter Bethie. Olyckligtvis väljer hon att gena genom parken och blir offer för en rå gruppvåldtäkt. Dottern lyckas gömma sig, Teena överlever med knapp nöd
Joyce Carol Oates "Våld" (i original "Rape -- A love story", 2003) är en stram liten roman där den allvetande berättaren i många kapitel direkt riktar sig till Bethie. Du-formen är svår i sig, än mer riskfylld med tanke på ämnet. Men i stället fungeras du-tilltalet här som författarens -- och därmed även läsarens -- gardering mot sentimentalitet.
"Våld" blir drabbande som ett antikt ödesdrama. Hela arsenalen av fördomar och illasinnat skvaller, skylla sig själv-resonemang och hatiska anonyma angrepp -- allt finns med som vi så väl känner igen från svenska exempel. Liksom mediehysteri och plågsamma domstolsförhör där det är den skändade som krävs på bevis, medan förövarna blåljuger i regi av en skicklig advokat.
Inte bara Teenas och Bethies utan många andras liv förändras för alltid -- eller ändas. Lika förfaret intrigkonstruerat som psykologiskt insiktsfullt skildrar Oates följderna för alla inblandade, inklusive de sex i pojkgänget. Och hon lyckas komplicera den moraliska problematiken.
Det är här kärleken kommer in -- och det oförutsägbara hos Oates. För absurt nog är "kärlekshistoriens" ena huvudperson en skjutglad polisman med en rättsuppfattning som började slira under Gulfkriget. Verktyg för en rättvisa skipad på vad som kan kallas klassiskt amerikanskt sätt.