Mons Kallentoft: Midvinterblod. Natur & Kultur.
Den utflyttade Linköpingssonen Mons Kallentoft har främst gjort sig ett namn som en av landets mer intressanta matskribenter. Men han har också en karriär som författare.
Tre romaner har han bakom sig, böcker som inte slagit igenom stort, men som haft en uppåtgående kurva rent kvalitetsmässigt. Den senaste, "Fräsch, frisk och spontan", var långa stunder en utmärkt samtidsskildring.
Med "Midvinterblod" tar Mons Kallentoft ett ordentligt tag om den klassiska svenska polisgenren. Det är 430 sidor i rakt nedstigande led från Sjöwall/Wahlöö och deras efterföljare. Här finns allt det där vi lärt oss att en svensk polisberättelse ska ha. Den strävsamma polisgruppen står i centrum. Ett makabert mordfall ska lösas och sakta men säkert faller bitarna på plats.
Mons Kallentoft är en säker författare. Han betraktar med ett säkert öga och berättar med en säker hand. "Midvinterblod" är ett stabilt romanbygge. Kanske lite för stabilt. Det som saknas är "svänget", överraskningarna och en riktig egen identitet. Jag blir inte klok på varför jag ska bry mig om Malin Fors och hennes kollegor. Visst är Malin tecknad som en mycket trovärdig polis men hon blir smått tråkig och ointressant i sin vardaglighet, det saknas en personlig utveckling. Kanske behövs det två böcker till för att bli riktigt engagerad i henne.
Om Malin Fors har bokens ena huvudroll så har staden Linköping den andra, åtminstone för oss som till vardags vandrar i domkyrkans skugga. Det är en vinterfrusen stad som möter oss och Mons Kallentofts beskrivningar är pricksäkra, men det blir också en konstig effekt att läsa om sina egna kvarter. De inre bilderna blir så färgade av förkunskaper att det är svårt att förhålla sig till romanens fiktiva värld.
MATTIAS AHLÉN