"There?s a storm coming, you better run", sjunger Richard Hawley. Kommentaren "det är en storm på väg" är en återkommande replik i regissör Christopher Nolans Batmanfilmer. Men här handlar det inte om att springa utan att våga stanna och möta sin rädsla. Rida ut stormen. Först då kan samhället få frid. Jo, det är faktiskt vad denna serietidningstrilogi faktiskt handlar om; och snygga bilder och roliga repliker förstås.
Nolans återuppväckelse av Batman började för sju år sedan med lovande "Batman begins" för att briljant brisera i och med "The dark knight" (2008).
Nya Batmanfilmen, "The dark knight rises" är inte perfekt. Nolan & Co vill lite för mycket och bygger en så pompös historia att den nästan kollapsar. Men jag omfamnar det ändå, att de försöker och nästan lyckas. "The dark knight rises" slår ändå de flesta andra serietidningsfilmer med hästlängder.
"The dark knight rises" är mörk men ändå hoppfull, storslagen men intim (och tacksamt nog inte i 3D) och lyckas få det fullständigt otroliga att verka troligt, åtminstone i Gotham City. Det här är ett serietidningsepos som sipprar av kärlek till filmmediet.
Jag gillar att de blandar gammalt och nytt. Bländande högteknologiska IMAX-bilder blandas med gamla hederliga slagsmål och gamla Batmanmyter blandas med nya. Filmens storhet finns i att Nolan älskar traditioner utan fjättrande puritanism.
Och det dyker upp nya favoriter. Joseph Gordon-Levitt, som alltid är bra, är den rättrådige polisen John Blake och Anne Hathaway är förvånansvärt lyckad som en lagom utmanande Catwoman.
Det bra är så bra att jag lätt förlåter lite dramaturgiska skavanker och en viss förutsägbarhet. Inte minst för att "The dark knight rises" lyckas sätt punkt i ett kapitel utan att stänga boken och erbjuda lite välkommen sommarunderhållning, inomhus, där det inte gör något om det stormar.