Ny bok
Peter Mosskin: Drömmen som brann
Albert Bonniers förlag
Peter Mosskin ritar kartbilder. Av tiden och samhället, av förändring och solidaritet. Tillfogar röster från då. Gestaltar poesin, musiken, kärleken. Söker sig själv: "Alla har sin privata historia parallellt med Historien."
I "Drömmen som brann" befinner sig författaren, liksom i förra romanen "Är du lönsam lille vän", åter i 60- och 70-tal. Nu är det 1975--1976. Vindarna andas fortfarande radikalisering och frigörelse. Löftesrik vänstervåg och uppriktig proggmusik. Men också konfrontation.
Världsbilden förändrades, vidgades -- Jag blev Vi -- och innebar för många ett uppvaknande, en omorientering. Det som hände sen förvandlade det mesta till illusioner, naiva i vissa ögon, giltiga i andra.
Mosskin sjunger vackert om kärlek och drömmar. Han arbetar på kraftverksbygge i Västerdalälven, turnerar med musikföreställning om industrialismens historia, kör lastbil i Tyskland och bor ömsom i Dalarna, ömsom i Stockholm. Musiken ger syre och takt åt tiden, grundar rotsystem. Janis Joplin sjunger och John Lennon. Sen "på med en sorgsen polska i dur. Fiolen gungar som en timmersläde i halkigt vårföre, strängarna klingar och sjunger. In med Hopp i reprisen, fram med Självförtroende . . . Strängar att hålla i . . .".
Och kärleken blir både vers och omkväde. Kvinnorna är flera, men framför alla finns Gro, som snart "intar hela scenen". Beskrivningen stämmer på mycket, men inte på romanen i sin helhet. Vemodet finns där, meandrar över sidorna, men Mosskin låter aldrig det introspektiva relationsmalandet helt ta över.
"Kan kärlek jämföras med världen? med politik?", frågar sig författaren under en makalös konsert med Wolf Biermann i Köln. Ja eller nej, i "Drömmen som brann" finns både individen och historien tydligt närvarande. Som i en pågående diskussion.
Som i ett innerligt samtal.