Romanen "1Q84" börjar på typiskt Murakamivis: med musik - Leos Janaceks symfoniska poem "Sinfonietta" som trettioåriga kvinnan Aomame hör i taxin på väg till jobbet.
"Sinfoniettas" fanfarfyllda bleckblås och mystiska pukor tycks förebåda förändring. När taxin fastnar på en motorvägsbro i Tokyos rusningstrafik, hoppar Aomame av taxin, klättrar nedför en dold nödtrappa - och liksom i förbigående har denna aprildag 1984 blivit en annan värld där natthimlen upplyses av två månar.
Det har blivit år 1Q84.
Syftar på OrwellPå japanska är Q och 9 är så kallade homonymer. Det alternativa året 1Q84 infaller som när, för att låna romanens återkommande metafor, ett tåg växlar spår. Titelns syftar också på Orwells "1984" , men Big Brother ersätts hos Murakami av gåtfulla little people.
"1Q84" är Haruki Murakamis nya storverk, en roman i tre delar som i original blev en hyllad, japansk bästsäljare 2009-2010. Nu utkommer del 1 och 2 i svensk översättning, sammanlagt närmare 900 sidor.
Flyhänt och vitaltEn klassiskt Murakamiverk. Således en smärtsamt ljuvlig, sorglig och grym berättelse om ensamma, övergivna, föräldralösa barn och människor, som inte väjer för sexualitetens förlösande, ibland destruktiva, kraft och gäckande kärlek. Allt gestaltat på Murakamis smittsamt intima, flyhänt vitala språk.
Romanen inledande, handfasta realism övergår gradvis i och tvinnas sinnrikt samman med det surrealistiskt fantastiska. "1Q84" har dock ett enklare, rakare upplägg än författarens tidigare, mästerliga tegelstensromaner, "Kafka på stranden" och "Fågeln som vrider upp världen".
Uppdrag att spökskrivaVart annat kapitel handlar om romanens två centralgestalter, kvinnan Aomame och mannen Tengo.Aomame är personlig tränare med specialistkompetens som, jo, lönnmördare. Offer är enbart män som hatar kvinnor.
Den jämnårige matematikläraren Tengo skriver på fritiden romaner som inte publiceras. En dag får han dock uppdrag att skriva om, spökskriva, en märkvärdig men stilvidrig debutroman av en mystisk sjuttonårig flicka - som skildrar en värld med två månar, befolkad av little people. Och spökskrivarens tillvaro försätts i gungning.
Murakami tecknar det japanska samhället i ovanligt skarpa, kritiska färger. Så spelar en på 1970-talet kommunistisk grupp en avgörande roll i romanen. Gruppen förgrenas i en tvåhövdad hydra. Dels till en revolutionär grupp, dels till introvert religiös sekt, med inte så få drag av domedagssekten Aum Shinrikyo.
PratigareSom alltid hos Murakami kryllar det västerländska referenser, Orwell och Tjechov, Janacek och popmusik. Andra referenser är fördolda på Murakamis lekfulla sätt (som den i och för romanen så viktiga novellen "Katternas stad", som påstås ha skrivit av en icke namngiven, tysk författare. Jag säger bara: Lao She).
"1Q84" har inte riktigt den självklara lyster som präglar Murakamis mästerverk. Det är lite pratigare och omständligare. Men visst är det suggestiv, medryckande, gradvis alltmer förtrollande roman(er), driven av Murakamis känsliga och så skört intima, evigt ungdomliga tonfall.
Svårt att inte bli smittad. Ännu svårare att behöva vänta på tredje boken.
ÖRJAN ABRAHAMSSON