Les Murray:
Den svarta hunden
Översättning: Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson
Brombergs
Den 17 oktober fyller Les Murray 70. Och kan fira födelsedagen som nybliven nobelpristagare? Många tror det, åtminstone utanför Australien. För i hemlandet är han, enligt talrika egna utsagor, inte uppskattad efter förtjänst.
Med den inhemska kulturoffentligheten och vänsterakademiska litteratureliten tycks han ha levt i en lång och ömsesidig animositet.
Att en del av de koleriska utfallen mot 68-generationen nog inte bara bör tillskrivas Murrays i vissa politiska och estetiska frågor katolska konservatism, framgår i en ny bok, "Den svarta hunden".
Titeln är det symboliska begrepp - lånat från Churchill men med rötter i medeltidens folktro - som han använder om sin djupa, kroniska depression.
Originalet utkom 1997, tack vare översättare Jonas Ellerström har den svenska utgåvan försetts med ett nyskrivet efterord, vari Murray verkar ha slutit en provisorisk fred med doggen.
Fastän skeptisk mot Freud kompletterar Murray den biologiska depressionsförklaringen med betydelsebärande nersänkningar i självbiografins begravda hund.
Det är den i skolan mobbade tonåringen, konstant försedd med öknamn anspelande på hans fetma och notorisk driftkucku för bägge könens sexuella charader och chikanering.
Det är också skulden över hans mors död. Hon förblödde i sviterna efter ett tredje missfall och lämnade Les ensam på gården med faderns tysta sorg och plötsligt uppblossande anklagelser.
Mot bakgrund av skolhelvetet och hemmamörkret ter sig 80-talets inledande ångestattack - den vuxne Murray och hans familj, inklusive en son med Asperger, har just flyttat från Sydney tillbaka till barndomsbushen i New South Wales - och den eskalerande depressionen som en hart när logisk effekt.
Inte bara i Australien kommer den ju tillbaka: bumerangen.
Essän (och det trösterika efterordet) beledsagas av dikter tillkomna i nära anslutning till - eller med anledning av - sjukdomen.
Tidigare obenägen att använda poesin för terapeutiska syften tvingades Murray på grund av den svarta hunden tänka om: "När man blivit tillräckligt illa däran prövar man alla botemedel som finns till hands."
I en av dikterna förklaras varför Murray aldrig gått i något demonstrationståg, inte ens mot Vietnam.
De första sådana "jag såg,/ före plakatens tid, var riktade mot mig/ ensam, i två år, med talkörer/ varje dag . . ."