Det svenska bandet Solen fick välförtjänt beröm för sitt nya album i Corren i onsdags, och deras låt ”Estelle” är min favorit just nu. Jag har bara ett problem med den, och det är titeln. ”Estelle”. Hur tänkte de?
”Mamma, jag är ledsen och gråter blod”, sjunger de, och jag kan inte låta bli att tänka på hertiginnan av Östergötland, och att mamman i texten måste vara självaste kronprinsessan.
Låtar med namn i titeln är ett knepigt kapitel. Det kan passera obemärkt, som Kents ”Bianca”, eftersom jag aldrig känt någon Bianca. Men ibland går associationerna i alldeles galen riktning.
”Marian” med Sisters of Mercy är ett gotiskt mästerverk med doft av spökslott och svarta kandelabrar. ”I hear you calling Mari-aaan”, mässar Andrew Eldritch med sin mörka röst, och det skulle vara så romantiskt . . . om jag kunde tänka på något annat än lågstadiefröknar. Min första lärare hette Marianne, mina barns första lärare hette Marianne och Marianne.
Depeche Mode var nära en fullpoängare för några år sedan med albumet ”Playing the angel”. Men sista låten hette ”Lillian”. Och för mig var det omöjligt att frigöra det namnet från två äldre arbetskamrater.
Jag gillar Bat For Lashes när hon sjunger om ”Laura” eller ”Marilyn”, men ”Daniel” förknippas ohjälpligt med verkliga personer.
Men nu har faktiskt ett namn i en titel hjälpt mig att upptäcka ett nytt band.
Mysteries från Los Angeles är en helt anonym trio, ”New age music is here” är den gravt missvisande titeln på deras debutalbum och första låten är svårgenomträngligt oväsen. Men skivan har ändå något som väcker min nyfikenhet, en signal till de redan invigda. Näst sista låten heter ”Deckard”. Precis som hjälten i ”Blade runner”, Ridley Scotts stilbildande, regndränkta science fiction-klassiker från 1982. Artister jag högaktar, som Gary Numan, Covenant och Kent har alla gjort låtar inspirerade av den filmen. Det kan inte bli fel.
Mycket riktigt. ”Deckard” visar vägen, och Mysteries visar sig vara ett riktigt bra band. Men jag skulle aldrig förstått det utan den titeln. Det är musik man bara hör om man talar samma språk.
Fredrik Kylberg är nöjesredaktör och skriver krönika varje fredag. Mejl: fredrik.kylberg@corren.se