Anna Schulze:
Ge mig en människa
Albert Bonniers förlag
I sin debutbok, novellsamlingen "Brist" från 2006, utvecklade Anna Schulze ett närmast ackordliknande anslag. När hon nu med "Ge mig en människa", tar steget över till romanen är det med bibehållen känsla för musikaliska valörer - inte för inte är Anna Schulze violinisten som blev författare.
Vad händer när människor fastnar i tidiga mönster? För de tre systrarna Laura, Hanna och Margareta är det som om skuggan av (minnet av) den döde fadern, den Store Författaren bestämt livskoordinaterna. Redan under den period som utgör romanens ena tidsplan, "Doktorandsommaren", är det som om något fäster fel.
Tolvåriga Laura, den blivande musikern och sångerskan, är "dottern som aldrig går ut". Mellansystern Hanna är den praktiska, uttalat icke-skönandliga som är på väg att flytta ihop med sin kille, "den ultimata revolten". För Margareta hägrar familj och en yrkeskarriär som lärare i naturvetenskapliga ämnen. Rollerna är fördelade, fastlåsta.
Tjugo år senare, i "Nuet", har inget förändrats. Vardagen är outhärdlig och stum, full av livsknutar som pockar på att lösas upp. En process som tar tid och som kräver ständiga återkopplingar till doktorandsommarens närvaro av en ung forskarstudent som tagit plats i skrivarstugan för att ta hand om den stores kvarlämnade material. Ett intervall eller interludium som kunde ha löst upp spänningar, men aldrig gjorde det.
Anna Schulze borrar envetet in i de mentala processernas kärna, dröjer sig kvar, börjar om, växlar tempo - som musikaliska slingor (eller som en svag fläkt av Gertrude Stein) - och skapar liksom cirklar av klangmönster. Musikreferenserna är för övrigt otaliga, från Heinrich Heines "Dichterliebe" (tonsatta av Schumann) till barnvisor, och Laura kan redan som barn lugnas av en pizzicatosats ur Tjajkovskijs fjärde symfoni.
Ett vackert språk, hörbart - och ett modigt förhållningssätt i så måtto att Schulze tycks sätta sina romanfigurers behov av olyckliga reflektioner före eventuella läsaranspråk på snabbare resultat.
Därmed sagt att fyrahundra sidor bitvis kan vara en lång väg för läsaren, men kort för en (fiktiv) själ stadd i utveckling.