En 200-sidor lång pauslös monolog om ett äktenskap i gungning och om manlig självkänsla i behov av restaurering företrädesvis genom utomäktenskapliga affärer - det är väl i korthet vad som utspelar sig i fransmannen Nicolas Fargues roman med vilken han nu introduceras på svenska.
Författaren är ung, produktiv och av allt att döma framgångsrik. "Jag var bakom dig" är hans sjätte bok och har enligt utsago gjort succé i Frankrike. Det är obegripligt eftersom det är en tämligen trivial historia som huvudpersonen, en man i trettioårsåldern, biktar för ett anonymt du, kanske en god vän.
Den pratglade är gift med den dominanta och snygga Alexandrine med vilken han har två barn. Barnen tycks mest vara något slags staffage för de spelar en häpnadsväckande perifer roll i sammanhanget. De bor i ett fiktivt exotiskt land som påminner om något hörn i det gamla franska kolonialväldet - författaren själv har varit bosatt i Madagaskar.
Mannen småhånglar med en annan kvinna. Hustrun bryter ihop och misshandlar honom. Hon bedrar honom. Mannen bryter i sin tur ihop. Han reser till Italien och förälskar sig i en ung och - behöver det sägas? - snygg studentska. Hon är vit och europé till skillnad från hustrun som, framgår det efterhand i romanen, är svart.
Men väntar man sig en politisk skildring om passionens komplikationer i förhållande till klass och etnicitet, väntar man förgäves. Huvudpersonen funderar visserligen över om åtrån till den italienska studentskan handlar om en viss hemtamhet och igenkänning - i den vita kvinnas famn blir han fri och hans stukade manlighet återupprättad - men tyvärr, inget väsentligt avtäcks.
Det mynnar inte ut i någon civilisationskritisk diskussion eller ens i något som kunde handla om den europeiska mansrollens dilemma.
Mycket snack och lite verkstad. Riktigt irriterande. Det är en gåta vad kvinnorna ser hos honom. Men han kanske är snygg. Han också.