"Leo" skiljer sig från regissören Josef Fares första filmer som präglas av humor på den soliga landsbygden. Den här dramatiska historien utspelas i den hårda storstaden där oprovocerat våld väntar runt hörnet om man har otur. Fotot är kallt och filmat med handhållen kamera som går nära inpå. Huvudrollerna spelas av polarna Leonard Terfelt, Shahab Salehi och Josef Fares, som också har sina riktiga förnamn i filmen. Fares medverkar för första gången i en egen film och funkar bra framför kameran. Det gör de andra också och jag får känslan av att Fares är bra på att skapa en trivsam atmosfär som gynnar arbetet med inspelningen.
Handlingen lär bygga på diskussioner som de tre vännerna haft på en 30-årsfest om manlighet och vad som förväntas av en man idag, att han alltid ska vara försvararen. På en 30-årsfest börjar också "Leo". När karaktären som spelas av Leonard Terfelt vandrar hemåt med sin flickvän misshandlas de svårt av ett par schablonartade gangstertyper. Han överlever men flickvännen dör. Snart blir han som uppslukad av hat och hämnd, hur mycket hans vänner än försöker hjälpa honom.
Filmen har ett par scener med den myshumor som Josef Fares gör så fantastiskt bra. Men större delen av filmen vadar i en uppsjö av ångest och illa fattade beslut. Fares vill skapa våldsdebatt och man lämnar inte biosalongen oberörd av det verklighetstrogna våldet. Men handlingen är för enkel och innehåller överdrivna moment som sänker trovärdigheten. Som det faktum att varken polisen eller psykologen gör ett dugg för att hjälpa Leo, vilket gör att hämnd blir den enda utvägen.