Men det är ingen bussresa med PRO som upptar handlingen denna gång, i stället tittar han bakåt. Triggad av en madeleinekaka i form av en gammal plågoande, återberättar Stig-Helmer historien om sin första kärlek för sin trogne vän Ole.
Det flaggas redan på förhand för att detta är "en skamlöst nostalgisk historia" enligt pr-materialet. Och det stämmer, på flera olika nivåer.
Bättre förr
Kända "Sällskapsresan"-reliker, som den där cigarettåsnan, några alptoppar och Sven Melander passerar förbi för att vi ska komma i stämning.
Men rent visuellt är det i ett nostalgifrossande 1950-tal vi hamnar när filmen efter ungefär en evighet kommer igång och vi får se Stig-Helmer som tågtidtabellsbesatt barn och som socialt obekväm yngling.
Stig-Helmers hjärta börjar slå för en söt "frälsistjej" men det är en kärlek med förhinder, som kröns av att flera fäder faktiskt rusar in på syndens näste Nalen och hämtar hem sina vanartiga barn. Man vet att det var bättre förr när en banjospelande Stig-Helmer kan framstå som samhällets fiende nummer ett.
Alldeles särskild plats
På 1980-talet tillhörde Lasse Åberg en nyskapande humorelit. Även om några av hans sällskapsreor är förträngda vid det här laget ("Hälsoresan", någon?) så kan ingen någonsin ta ifrån honom att hans Stig-Helmer har en alldeles särskild plats i svenskarnas hjärtan.
Finns det någon som inte på skämt har försökt fylla på juice från flygplansstolens takknapp eller för sig själv mumlat "jag kan flyga, jag är inte rädd"?
Men, tiden går och det märks. Att se "The Stig-Helmer story" är som att besöka en åldrande släkting. Av respekt ler man snällt åt spaningarna om samtiden, överser med en del som känns förlegat och fnissar artigt till skämten.
Det är inte direkt plågsamt, faktiskt ganska trivsamt, som på det där viset när man hör knirrande i golvplankor eller ett gammalt väggur som slår.
Förvisso mysigt, men just nostalgi. Knappast stoff till en framtida humorklassiker.
Miranda Sigander (TT Spektra)