Mystiker som spränger alla gränser

Leif Elggren: Physiological Frequencis

Konsthallen Passagen, Linköping

Pågår till 27 februari

När man träder in i konsthallen möts man av inte mindre än 191 teckningar från åren 2004-2009 och ett stort antal objekt, med ljud och film.

Linköpingsfödde Leif Elggren är en internationell konstnär med ett häpnadsväckande brett register och som under det senaste året visat sin New York, Paris, Boston och London. Han skapar atonal musik och har gett ut inte mindre 48 musikproduktioner på sitt förlag Firework Edition förutom Artists Books, pamfletter och poesi.

Leif Elggren har en kreativitet och fantasi, som spränger alla gränser, helt i linje med modernismens stora banbrytare, André Breton, Max Ernst, Joan Miro och Marcel Duchamp.

I den sedan fem år pågående teckningsserien Physiological Frequencis anknyter Elggren till André Bretons tankar med grund i psykoanalysens läror om ett skapande, som hindrade det kritiska sinnelaget från att påverka resultatet.

För Elggren är det ständigt pågående tecknandet som en slags automatism, där slumpen och tillfälligheten formar bilden. Men skönheten kommer man inte ifrån. Det uppstår rytmiska enheter, som ständigt återkommer och som vi som betraktare fångar in.

Hos Leif Elggren uppenbarar sig denna rytm exempelvis i de vertikala figurerna, ofta ovanför varandra, som ger ett samspel mellan figurer, vars innebörd förblir gåtfull. Hans teckningar är nerviga, och hans figurer kan likna profeter, samtidigt som de är ovanligt köttiga och därmed motsägelsefulla.

Men de rytmiska sambanden mellan figurerna skapar en samhörighet mitt i figurernas skenbara isolering. Man kan tolka dessa teckningar på olika sätt. Gloriorna över deras huvuden kan likaväl tolkas som svävande tankar som helgonglorior eller stetoskop. För oss som betraktare är allt möjligt.

Ett påfallande drag i Elggrens teckningar är det typografiska momentet; figurerna radas upp som rader av tecken, ordnade över och under, eller vid sidan av, i en ordning som påminner om en text. Vi lockas att läsa teckningarna som om vi läste en tidning med gåtfulla meddelanden.

På utställningen visar Elggren ett antal objekt, som ofta anknyter till konsthistoriens mest anmärkningsvärda händelser. Nyligen visade han i S:t Jacobs kyrka i Stockholm en applicerad etsning av den franske konstnären Claude Mellan i den vanliga altaruppsatsen. Samspelet med den klassiska konsten var uppenbar, men ändå förorsakade installationen vredgade protester.

I Passagen finns objektet "Dödens ö", formad av ett nätt klassiskt bord, svävande högt och med en rad sladdar hängande ned. När man står intill objektet "Dödens ö", hör man vågskvalpet från en båttur runt "Dödens ö", Isola S. Michele utanför Venedig. Döden är i Elggrens objekt lätt och poetiskt svävande men med sladdarna under med en förbindelse till en annan värld.

Det är en spännande utställning, som visar hur tankar och slump formeras till mysticism och poesi genom ett existentiellt sökande, som vi som besökare tar med oss.

Leif Elggren visar att han är en mästare inom svensk surrealism och performance-konst. Hans utställning har blivit en höjdpunkt i östgötskt kulturliv redan i början av det nya decenniet.