John Dickie: Cosa Nostra
Översättning: Pär Svensson
Fahrenheit
Vem älskar inte maffian? Ganska många som lever på Sicilien och i övriga Italien, och som inte i första hand associerar maffian till Tony Sopranos infantila terapisamtal på tv eller Michael Corleones coola one-liners på bio.
För italienare är maffia givetvis synonymt med utpressning, korruption, knark, brutala mord på värnlösa, sjuka, rentav barn. Möjligen får någon italienare associationen till avhuggna hästhuvuden, men, så att säga, av fel skäl. Den berömda filmscenen i första Gudfadernfilmen har inspirerat till verkliga illdåd.
I likhet med tidigare maffiaförfattare noterar skotten John Dickie i nya boken "Cosa Nostra" att verklighetens mafioso entusiastiskt följt alla omåttligt populära filmer och tv-serier om maffian. Och ibland alltså inspirerats.
Tanken på en riktigt mafioso som knaprar jordnötter, dricker bira och tittar på Sopranos är onekligen absurt skojig. Men om det är något John Dickie understryker så är det att maffian är allt annat än skojig. Dessa ärans män har intet ärorikt över sig.
John Dickie avlivar många maffiamyter i sin fyrahundrasidiga, historiska exposé över huvudsakligen den sicilianska, men också amerikanska maffian, från forntid till nutid. Vilket berör en annan, seglivad myt. Maffian har ingen forntid utan uppstod i slutet av 1800-talet, när redan rika, mäktiga män ville blir ännu rikare och mäktigare. Ärans män var inga fattiglappar. Inga faderlösa barn från Corleone.
För den som läst exempelvis Tomas Lappalainens "Maffia" eller Maud Websters "Maffians värld" tillför John Dickie inte särskilt mycket, förutom att han fyller ut de historiska detaljerna rejält.
"Cosa Nostra" är en gedigen, intressant men också en smula tråkig bok i en genre som fullkomligt exploderat under senare år, framför allt på engelska.
Varför? Tänk själva. Tänk Tony Soprano.
Örjan Abrahamsson