Nådens ordning är ett välkänt teologiskt begrepp för vägen från kallelse till ny födelse/frälsning. Nöden har ingen lag är ett vardagligt talesätt.
Kontaminera dessa båda: Nåden har ingen lag. Så har vi den sammanfattande titeln på Torgny Lindgrens "Hummelhonung" (1995), "Pölsan" (2002) och "Dorés bibel" (2005) när de tre böckerna nu utges i en volym. Inom samma pärmar dock placerade i den ordning de var tänkta, med "Pölsan" sist.
Optimal romankonst. Men ingen vanlig ny- eller samlingsutgåva. Tre böcker, av författaren själv hellre betecknade triptyk än trilogi. Tre bilder som i ett altarskåp. En treenighet som Fadern, Sonen, den helige Ande.
Miljön förenar berättelserna, liksom en del av motiven och figurerna. Enligt ett intervjuuttalande finns dessutom ett musikaliskt samband: de är komponerade utifrån ett antal teman med variationer och upprepningar.
Ordning - kaos, ingen lag. Två motsatta begrepp som går igen i Lindgrens författarskap. Ta "Pölsan" som exempel: Den handlar i brant sammanfattning om lungsot och om den västerbottniska maträtten pölsa - bådadera representerande det nyckfulla och regellösa. Ordningen i betydelsen det ordnande är det den slutgiltige författaren som står för, med eller mot sin vilja.
Eller gå tillbaka till romanen "Ljuset": Könik är den rättfärdige anklagaren med hårda krav på lag och ordning. Genom lagen definieras synden, ordning kan vara tyranni. Önde däremot står för oordning och förvirring, allt det som är lika oberäkneligt som själva skapelsen.
En Torgny Lindgren-roman är således en motsatsfylld enhet där ingenting är entydigt. Allra minst Gud som paradoxenligt kan stå såväl för ordning och reda som för den nåd som inte följer någon lag.
Sannolikt upprepar jag nu en del av vad jag tidigare skrivit om Lindgren-böcker.
Men nåden... Vem vore jag att våga - eller kunna - uttala mig om något som hör hemma i en teologisk dimension? Är titeln "Nåden har ingen lag" en fingervisning? I varje fall en uppfordran till läsaren. Jag kan bara konstatera att nåden och sakramentet är återkommande motiv i Lindgrens böcker. För mig tydligast i hans senaste, "Norrlands Akvavit". Dess huvudperson Olof Helmersson, avfrälsaren, förekommer bland annat också i berättelsen "Nåden", i den långt tidigare "Merabs skönhet". Som väckelsepredikant förmedlar han där en grym skildring av en frälsningskamp som mest tycks handla om makt och underkastelse.
Nåden är naturligtvis något helt annat, en villkorslös kärleksgåva som människan inte behöver göra sig förtjänt av. Den kommer oss till del genom sakrament som pölsan, eller Norrlands Akvavit. Och genom orden.