Marie Norin:
Kupa
Norstedts
Någon som heter O. En madam. Ett inledande citat av Kafka. Allt detta gör det lätt att misstänka att en skalbagge någon gång kommer att figurera i Marie Norins första prosaverk "Kupa". Inte, visar det sig, en förvandlad sådan med fjärilspuppe-värk utan bara någon som lite obehagligt kryper omkring sådär i största allmänhet.
Norin som tidigare givit ut tre diktsamlingar har denna gång lämnat högermarginalen rak vilket betyder: läs det här som prosa. Det fysiska kroppsligt registrerande språket känns igen från "Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet." I "Kupa" visar det sig som en stor del av den bärande strukturen, skelettet - rentav något att hänga ordskapandets hela rörelsetråd kring. "Kupa" kan läsas som ett kammarspel där suggestioner, ifrågasättanden och kroppsligt förfall bakas in i den finstilta språkekvilibrismen.
Vill man dra det lite längre kan den framstå som en enda lååång skrivövning med rysarens kryptiska frågor. Vad händer? Varför gör han sådär med radion? Hur obehagligt kan det vara med de där våtvarma omslagen och regnet och rusket hela tiden? Då blir också just O-et, O som i ordskapande, ett tillstånd Norin försöker skriva sig in i och runt.
Berättarjaget förhåller sig till O som till det egna skrivandet och ingår ett herre- och slavförhållande där det hela tiden tycks vara han som bestämmer, domderar, prövar. Då blir också frustrationen som kryper inpå bara kroppen med de kliande utslagen, värmen och utsattheten ett tillstånd liknande det i litteraturens egen klaustrofobiskt inplastade kuvös.
Ska man leta inomlitterära beröringspunkter får det bli Jenny Erpenbecks "Ordbok". Erpenbeck förhåller sig där till ett utomliggande hot medan Norin stannar i skrivaktens egen kupa.
Maria Tellander