I Emmanuel Carrères "En rysk roman" ingår en erotisk novell, skriven till hans flickvän och publicerad i franska Le Monde. Carrère har bokat in henne på ett tåg den dag tidningen kommer ut och ska se till att hon har den med sig. Novellen är riktad till henne, där hon sitter på just det tåget och läser den aktuella texten. Den utspelar sig med andra ord i realtid medan hon läser och - enligt Carrères förhoppning - blir alltmer upphetsad för att till slut gå och onanera på tågets toalett, vilket samtidigt beskrivs i novellen.
Den är skriven med en så naiv och uppriktig iver att det är en fröjd att läsa. Han tycks helt enkelt tro att det är en riktigt bra idé. Det är en intellektuell litterär lek av klass. Samtidigt anar man att det inte kan gå väl, eftersom tanken i själva verket verkar ganska vrickad.
Underligt nog är faktiskt inslaget dokumentärt. Novellen publicerades just så som det beskrivs 2002.
Vad som sedan hände vet jag inte. I romanen följs den av svåra slitningar i förhållandet mellan Carrère och flickvännen, dock framför allt beroende på andra saker. Det är också starkt skildrat, fast mindre originellt.
Ett annat spår i en "En rysk roman" rör författarens morfar, en georgisk flykting som samarbetade med nazisterna i Frankrike under andra världskriget och sedan försvann. Carrères mor - sekreterare i franska akademien - motsatte sig sonens efterforskningar och boken blir också en släktuppgörelse och ett försök att skriva sig fri från historien.
Att romanen spretar åt olika håll gör inget när berättarrösten är så språkligt skarp och så fängslande i sin energiska självupptagenhet. Den blir kittet som håller samman och ger en synnerligen njutningsfull läsupplevelse.