Ett par bestämmer sig att tiden är inne för att skaffa barn. Försöken börjar, med ett uppehåll framåt höstkanten. För nästa sommar är det ju en stor bröllopsfest man inte vill missa på grund av förlossning och BB. Nya försök. Tills graviditeten äntligen är bekräftad. Och så den smärtsamma och skuldbemängda aborten efter fyra månader, då barnet visar sig vara allvarligt missbildat.
Isobel Hadley-Kamptz debutroman handlar om komplicerad sorg, skuld och relationens svårighet att bära denna förlust och motgång. Den självutlämnande berättelsen rör sig i det alltmer populära gränslandet mellan fiktion och biografi.
"Sorgen gör en inte till en bättre person", konstaterar kvinnan och tar sin tillflykt till självanklagelser, angrepp på vårdpersonal och promiskuitet.
Men där faller också romanens tema samman. Detta är ingen berättelse om den smärtsamma sorg som så länge varit ett ämne med många tabun; om barnlöshet och att förlora ett barn under en efterlängtad graviditet. Romanen handlar istället om postmodernistisk kränkthet då man plötsligt inte får precis som man vill. Berättelsens kvinna är uppfylld av kränkt vrede, avsmak och avund inför alla de "filofaxföräldrar" hon själv plötsligt inte får vara. Bakom självanklagelser tonar en än större vrede upp sig mot vårdpersonal, vänner och man. Alla gör de fel.
Till sist storknar man som läsare inför textens monotona idisslande. Herregud, tänker jag, är det så här vi har blivit! Är ältande kritik allt som finns kvar då livet inte följer vår egen mall?
Jakob Carlander