Unni Drougges nya bok, "Boven i mitt drama kallas kärlek", genrebestäms roman, men är så uppenbart självbiografisk att kritikern knappt vågar öppna verktygslådan.
Bildspråket är i yvigaste laget, överlastat och nyckfullt snarare än precist och förhöjande, och greppet att låta äldste sonens beska iakttagelser interfolieras i jag-framställningen är bättre i teorin - se hur självironisk Unni Drougge vågar vara! - än i den litterära praktiken. Allt väl, så långt.
Sedan tvärstopp. För det går ju, handen på hjärtat, inte att recensera en annan människas leverne och - hur dumdristiga, felaktiga eller masochistiska de än kan te se sig ur åskådarperspektivet - val i livet. Drougge valde rätt - en urskön yngling - men han var fel: ett barn med tacos (!) som favoriträtt, en ung misshandlande man med analsex som tändvätska.
Successivt ger hon upp allt - lägenheten, skrivandet, vännerna, i synnerhet de egna barnen - för att han skall få ensamrätt på henne. Isolering, kontroll. Hon släpar kassar och står för hela markservicen och misshandeln skyller han på hennes drickande; utan grund börjar hon definiera sig som alkoholist och gå på AA-möten. Han är en hjärntvättare i skydd av just det - kärleken.
Det är som långvarig dressyr gränsande till tortyr: kärlek gör ont, riktig kärlek gör riktigt ont, och för dess intensiva stunders skull måste du uthärda försakelser, förtryck, hot, våld. För denne man, och många andra män, är kärleken ett ovärderligt maktvapen. Om något får kropp och själ och blåmärken i Drougges bok så är det väl begreppet "kärleksfällan".
Skriven ur en självterapeutisk nödvändighet är detta möjligen en svag roman, men ett viktigt vittnesbörd från en verklighet som åtskilliga kvinnor dessvärre torde känna igen sig i.
Jan Karlsson