Olof Palme har ju gått till eftervärlden som en stor fredskämpe och i synnerhet en kraftfull motståndare till kärnvapen.
Det var inte alltid så. Det framgår av Tage Erlanders dagböcker från 1959 där han utförligt skildrar den interna striden inom socialdemokratin om svenska atomvapen. Erlander, men i synnerhet hans medarbetare Olof Palme, var för tillverkning av dessa vapen, tillsammans med äldre tungviktare som Per-Edvin Sköld och Torsten Nilsson. Östen Undén och de ledande i kvinnoförbundet var emot. Bland dem var särskilt Inga Thorsson en källa till Tage Erlanders återkommande ilska.
Slutet på denna historia blev en kompromiss om att lägga frågan på is samtidigt som en viss forskning, kallad skyddsforskning mot ett kärnvapenanfall sattes igång. Efter stormakternas avtal om ett stopp för kärnvapenprov 1963 sjönk tankarna på svenska atomvapen alltmer i bakgrunden.
Sven Erlander har gjort den moderna historieskrivningen en stor tjänst genom sitt arbete att uttyda faderns handskrivna dagböcker. Visserligen blir det för varje år allt tydligare att Tage Erlander kom att se dem framförallt som underlag för kommande memoarer. 1959 års dagböcker saknar därför mycket av den friskhet som karakteriserade de första årgångarna.
Mycket av anteckningarna känns också så här 50 år senare hopplöst likgiltiga. Men med den centrala roll som Erlander spelat i svensk modern historia är allt material naturligtvis av värde. Synd bara att det inte finns motsvarande dagböcker från Bertil Ohlin (FP) och Jarl Hjalmarsson (H). Just 1959 har Hjalmarsson fått överta mycket av den skurkroll som i de tidigare dagböckerna tillföll Bertil Ohlin. Av mycket svårbegripliga skäl beslöt regeringen att vägra högerledaren Hjalmarsson att vara svensk FN-delegat på grund av dennes förment oneutrala uttalanden.
Men den svenska politiken var ju aldrig så neutral som den ville ge sig ut för att vara.
Fotnot. Sven Erlander matematiker. Han bor i Linköping och var rektor vid Linköpings universitet 1983-1995.