Trots att det gått nästan 40 år sedan den feministiska konsten slog igenom domineras konstvärlden fortfarande av män.
På Dunkers kulturhus i Helsingborg visas nu därför den största presentationen av svensk feministisk konst någonsin.
Correns konstskribent Patric Moreau har tittat närmare på utställningen och inleder i dag "Systerskap -- om konst och feminism."
systerskap 1 (5)
Det finns ingen självklar feminism. Ska man tala om feminism måste man göra det i termer av "feminismer"; att det utvecklats olika riktningar och föreställningar om vad begreppet rymmer och betyder.
En hel del av den konst som vi i dag kallar feministisk var dessutom från början inte tänkt att vara feministisk. I efterhand har historien skapat sammanhanget. Man kan kanske säga att konst som har haft könsmässiga orättvisor eller jämställdhetsbrister som utgångspunkt, i grund och botten varit feministisk.
I slutet av 60-talet klev en ny generation kvinnliga konstnärer in på arenan, som plötsligt började utmana konstens traditionella (och manliga) värderingar. Hittills hade konsten kännetecknats av seriositet, andlighet och historia.
De kvinnliga konstnärerna vände sig bort från detta och vävde i stället in vardagslivet i konsten. Textilier och broderier blev de nya konstnärliga materialen.
Marie-Louise Ekmans verk "Fiskbullar i hummersås" från 1968 är i dag en feministisk klassiker. Det är svårt att föreställa sig ett mer alldagligt verk än detta, så långt från det klassiskt manliga stilleben-måleriet man förmodligen kan komma. Gjord i rosa siden, föreställer den helt enkelt en tallrik med några räkor, fiskbullar, ett par salladsblad och tomatklyftor.
"Fiskbullar i hummersås" är ett pionjärverk inom svensk feministisk konst. Marie-Louise Ekman var en av de allra första konstnärerna i Sverige som konsekvent skildrade verkligheten genom en ung kvinnas ögon. "Flickrumsestetik" kom metoden att kallas, men det var först 25 år senare när nästa generation kvinnliga konstnärer slog igenom.