På hösten 1962 var världen bara en hårsmån från ett förhärjande kärnvapenkrig. Värre än under Kuba-krisen har världsläget aldrig varit.
Det har skrivits ett otal böcker om denna vecka. Michael Dobbs Kubakrisen skiljer sig emellertid från de tidigare genom att han koncentrerar sig på vad som hände utanför Vita huset. Istället för att berätta om bröderna John och Robert Kennedys ångestfyllda kamp för att hitta en väg ur krisen beskriver Dobbs vad som samtidigt hände på marken.
Framförallt har Dobbs skaffat helt ny information om de ryska truppernas hårda arbete med att färdigställa de kärnvapenbaser som de bara ett par dagar senare skulle beordras att montera ner.
Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA hade i flera månader missat att upptäcka vad ryssarna höll på med. Den sovjetiske ledaren Nikita Chrustjev avsåg att ställa världen och framförallt USA inför fullbordat faktum. I sista stund insåg CIA:s granskare av de foton som togs av spaningsplan på hög höjd att någonting helt nytt höll på att hända.
Därmed var krisen oundviklig. Kärnvapen som på några minuter kunde nå New York och Washington från baser på Kuba innebar ett så fruktansvärt hot att det omöjligen kunde accepteras av den amerikanska regeringen.
Men i själva verket upptäckte spionplanen bara en bråkdel av de ryska kärnvapenrustningarna. Man lyckades aldrig begripa var kärnvapenrobotarna förvarades innan de kunde placeras ut - därför att säkerhetsanordningarna var så usla att det inte var rimligt att tro att kärnvapen kunde förvaras så slarvigt.
Dobbs detaljerade skildring visar hur nära det varit att utvecklingen glidit ledarna ur händerna. De ryska befälhavarna på Kuba kunde i praktiken utan order från Moskva avlossa kärnvapenrobotarna. Hur skulle de ha agerat om USA -- som den amerikanska militärledningen förordade -- hade bombat deras baser?.
Skulle USA kunnat avstå från att själv använda kärnvapen om de anfallits med ryska kärnvapen?
Dobbs visar också övertygande hur uselt underrättade bägge sidorna var om vad som hände på motsidan. I slutändan hyllar han Chrustjev och Kennedy för att de begrep hur fruktansvärt ett kärnvapenkrig skulle vara. Men varför insåg då inte Chrustjev vilken fruktansvärd provokation han satt igång? Den frågan får inget svar i en annars genom sin detaljrikedom ohygglig bok.