Närgånget rotande i det mänskliga psyket

Erik Fosnes Hansen: Lejonkvinnan

Albert Bonniers förlag

Oroad avslutar jag läsningen av denna roman, som så närgånget rotar i det mänskliga psykets bakgårdar. Närgånget, men ändå opersonligt. Tonfallet för tankarna till Lagerkvists "Dvärgen". Också här är det en av samhällets ofrivilliga outsiders som för talan, som ganska föraktfullt kommenterar sig själv, och skeendet omkring henne.

"Lejonkvinnan" Eva föds med päls. Den är mjuk, len, gyllene, men ändå päls. Kanske mer djur än människa? Fler personer i berättelsen leker med tanken. Författaren avvisar den inte. Och vissa män som dras till Eva gör det på grund av hennes djuriska apparition. I brist på vänskap och kärleksfull närhet lär sig Eva använda sin attraktionskraft och att manipulera med den.

Det finns mycket symbolik och många teman att följa i romanen: fascinationen och rädslan för det okända, våra drifter och deras plats i civilisationen, grymhet och intolerans. Trots att författaren väljer att låta långa avsnitt fyllas av naturvetenskapliga resonemang är perspektivet inåtvänt, liksom placerat utanför sitt sammanhang. Det är Evas instängdhet, både fysisk och själslig, som speglas i texten.

Hon väljer den mätbara kunskapen, kärleken till det exakta, för att undkomma sin smärta över utanförskapet. Språket är många gånger svindlande vackert, men blir i nämnda partier omständligt.

Romanen har en påtaglig tudelning, före och efter Evas skolstart. Det är i skolan hon på allvar konfronteras med världen utanför den skyddande hemmatillvaron. Inför dess grymhet använder hon den psykiska klyvnadsmekanismen som försvar.

Denna kluvenhet präglar andra delen av romanen, och gör den svåråtkomlig med många utvikningar.

Lotta Lundberg skrev härom året den enastående romanen "Skynda kom och se". Den utspelade sig på 1930-talet, ett par decennier tidigare än "Lejonkvinnan". Den omänskliga behandling människor som är annorlunda utsattes för är likartad i båda böckerna. Men där Lundbergs text visar otvetydigt äckel, vrede och sorg kring detta människoförakt, är Hansen mer otydlig.