"En liten roman om hjärnan, den olyckliga kärleken och Jarl Alfredius"; så lyder undertiteln på psykologen Staffan Malmbergs 138 sidor korta debutbok "Aj människa". Berättelsen handlar om Markus som försöker gå vidare efter en havererad kärlekshistoria. För femtio år sedan skulle han ha kallats folkskygg - nu ger honom hans psykolog diagnosen social fobi. Rädsla styr - och framför allt avstyr - hans förhållande till verkliga människor. Istället befolkar han en fantasivärld med egenhändigt konstruerade personligheter till ansikten han ser omkring ser. Viktigast i hans tillvaro är tv:s och radios nyhetssändningar; till nyhetsankarna skapar han de relationer han inte vågar med männi_skor runt sig.
Nu går Markus alltså i terapi. Berättelsen rör sig kring de tio besöken hos psykologen och kring hur Markus, trots både sina egna och psykologens ansträngningar, alltmera tappar greppet om verkligheten. Det handlar om ensamhet, och om ett liv som gått i baklås.
Men missförstånden är många i Markus värld, och själv är han ganska förvirrad, både som person och som litterär gestalt, och till slut lämnar mig den här boken med en lite förbryllad känsla av att någon har missat något viktigt; jag?
Eller finns här i själva berättelsen en slags tankens grumlighet, ett glapp mellan psykologisk intention och litterärt utförande?
Bokens största behållning blir för mig inte porträttet av huvudpersonen och hans inre resa, utan det av psykologen Åke/ Arne. Här har Malmberg verkligen fått till en (nid)bild av sina kolleger som sitter som en smäck.
Anna Rudberg-W