Först som sist: "Flodernas bok", poeten Nina Burtons tredje essäbok efter "Resans syster, poesin" (1994) samt "Den nya kvinnostaden" (2005), är superlativt njutbar.
Oförutsedda händelser har visserligen medfört att jag måst läsa i expressfart, men ändå: Vilken resa!
Möjlig att återuppleva när som; från upprinnelsen i schweiziska alperna till den avslutande piren i Londons Southend.
Färden börjar vid Rhônes glaciära källa. Gör strandhugg i Lyon, och på Avignons besjungna bro, vars tjugotvå valv sen länge är ett minne blott. Nobelpristagaren Frédéric Mistrals "Sången om Rhône" ledsagar. Petrarcas källa friskar upp. I Arles syns van Gogh; i Camargue vildhästar och salt.
Sen börjar Burton om - "varje upplösning kan vara inledning till något nytt". Återvänder till Schweiz, söker nu Rhens dubbla källor. Tar sig från "svindlande höjder" till Rhenfallen, Europas största. Doktor Faustus jäklas i Basel; Herman Hesse och "Stäppvargen" övergår i karnevalsyra, och världsmedborgaren Erasmus av Rotterdam säger klokheter.
Därefter besök i Europaparlamentets Strasbourg, på väg mot Ruhrområdet och Rotterdam, världens näst största hamn efter Shanghai.
Anhalterna meandrar dialogiskt, mellan kultur, vetenskap och samhälle; blandar drycker, broar, drakar (!), författare, med den egna släkthistorien. Söker samband.
Goethe dyker upp som student. Niebelungensagan dånar Wagnerskt. Romantiskt ytliga turister får ironiska slängar. I Köln osar eau de colognen runt Tysklands största katedral.
Och så gör Burton plötsligt en veckas baklängesfärd, ombord på 170 meter långa pråmen M/S Michaela. Innan det är dags att korsa Atlanten. För en litterärt välbestyckad - Oscar Wilde, T. S. Eliot, Mary Shelley med flera - flodbåtsfärd mellan Themsens mer pastorala stränder, in mot Shakespeares, och senare Dickens hälsovådliga London. Fram till nutidens trendiga The Docks, en gång fattigt arbetarområde.
"Hela floden är en scen", och William Turner (omslagsbilden) är förvisso rätt konstnär att fånga den undflyende nostalgin.
Undertiteln utfäster ett äventyr "genom livet, tiden och tre europeiska flöden". Orden infrias: En vitfamnande vägvisare och kulturhistorisk gobeläng, buren av eviga vattendroppar och uråldriga sediment; självbiografiskt utforskande.
"Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar", skrev Johannes Edfelt. Brunnar - kanske lika gärna floder. Sökandet fortsätter.
MARGARETA WIMAN