Ninni Schulman fick med rätta mycket beröm för sin debutdeckare "Flickan med snö i håret", om journalisten Magdalena Hansson som efter skilsmässan flyttar tillbaka till lilla Hagfors och där hamnar mitt i en traffickinghärva med flickor som mördas.
Bra karaktärerI "Pojken som slutade gråta" återser vi Magdalena Hansson, och nu härjas Hagfors av en misstänkt pyroman.
Det är spännande, och Schulman är väldigt bra på att skriva om karaktärer som jag bryr mig om. Som den otrogne mannen som inte vågar visa sin sorg när hans älskarinna mördas. Och Magdalena med sin oro för hur svårt sonen Nils har att passa in i sin nya klass.
Min favorit är polismannen Christer Berglund, som kämpar för att kunna axla polischefens mantel och kanske hitta kärleken. (Jag tycker att Magdalena borde ha valt honom i förra boken, men så blev det inte.)
Kursiva mördareSchulman är också bra på att lägga ut spår som gör att man misstänker än den ena, än den andra - men vad nu? Inte har hon väl hemfallit till kursiva mördare?
Det vimlar av kursiva mördare i svenska deckare sedan något decennium tillbaka, och det blir nästan aldrig bra. Sluta med det, tack.
Det blir också lite väl mycket om de olika personernas bekymmer med små och stora barn, men det förlåter jag Ninni Schulman för att hon har så bra koll på livet på en tidnings lokalredaktion.
Magdalena Hansson använder till och med News Pilot, programmet som denna text skrivs i.