"Om jag publicerar den här dagboken kommer jag att bli oerhört ensam, nästan utstött. Är det det jag söker?"
Ett konstaterande som i varianter löper genom Lars Noréns dagböcker, 1 700 bibliskt tunna sidor (onumrerade!) i nattsvart band. I dag recensionstillåtna, men givetvis har det skandalhungriga ryktet löpt i förväg med käftarna dreglande kring utbrutna citat.
Bekännelser av en man som säger sig vara känslomässigt kriminell. Ett egocentriskt, totalt hänsynslöst projekt? En spottloska av äckligaste slag?
Ja. Och nej.
Som läsare och kritiker känner jag mig lika motsägelsefylld som Norén själv. Letar fram ett annat citat: "Varför skriver jag den här boken? Skriver jag den i stället för att begå självmord. Det är ett förfärande dokument som visar mig i all den ömkliga nakenhet som är min och som jag måste förstå?"
Javisst.
Hatar är ett frekvent verb. Allra mest hatar han DN, kvällstidningarna - journalistik över huvud taget - och Dramaten. Som många konstnärer är han avundsjuk på konkurrenter (Jon Fosse till exempel), ogin mot andras pjäser och uppsättningar. Trots den stolta deklarationen "Jag vill inte bli älskad" inte så benägen att genomskåda rövslickare.
Upprörd blir jag ofta under läsningen. Så tar sig Noréns avsky för ledande kritiker grovt förgripliga uttryck som klampar in på privatlivsdomäner.
En än större ynkedom är hans behandling av vänner och medarbetare. Ve den som inte ställde upp för honom när det stormade efter kontroversiella "Sju tre"! Han konsumerar skådespelare, kramar ur dem det bästa och slänger dem sen åt sidan.
Under dagbokens lopp, augusti 2000 - juli 2005, gör han sig bland annat av med Isa (producent) och Charly, scenograf och nära vän. Michael Nyqvist avfärdas för att han, efter turnén med Primo Levi-monologen "Om detta är en människa", säljer sig för att bli älskad.
Som tidsdokument vittnar "En dramatikers dagbok" inte bara om den ständigt konsumerande 2000-talsindivid Norén själv utgör lyxvarianten av. Mer shopping än fucking fram till förhållandet med A, strösslat med namn på butiker, restauranger och märkesvaror.
Världshändelser kommenteras. Inblickar ges i teaterns värld: mördande konkurrens, ut- och bortvaldhet, skvaller och intrigerande. Men också fantastiska skildringar av arbetet med handplockade skådespelare under repetitioner av Tjechovs "Måsen" och hans egna "November" och "Stilla vatten" (som först, i Berlin, hette "Tristano"). Regi är för Norén "ett avancerat själsligt och fysiskt samtal", på gott och ont tycks han skapa en stark bindning mellan sig och skådespelarna.
Ett "kaotiskt obegripligt" liv: Orimlig arbetsbörda, maniskt skrivande/icke-skrivande, intervjuer, uppsättningar i Paris, London, Köpenhamn, New York, Israel. Smärtsam skilsmässoprocess, förälskelser och ny kärlek, sjukdomar, ångest, två aborter. Trygghet i det triviala, rutinerna. Vem skulle förresten inte vilja engagera Norén för "hushållsnära tjänster" efter att ha läst om hur han skurar golv med vitsåpa, städar i skåp och lådor!
Oemotståndligt dras jag med i den norénska malströmmen av stort och smått, hat och kärlek, det mest privata och det mest allmängiltigt mänskliga (döden, andras och den egna). Men efter ungefär fyra femtedelar av boken får det vara nog, ströläser resten.
Bonniers kopplar in jurist för att ta ställning till eventuella åtal. Men hänsyn visas bara dem som inte kan försvara sig offentligt. Kanske finns ändå tillägg? Som att Noréns kränkande omdömen om andra säger mer om honom själv än om dem.
I juni 2001 meddelades Bonniers att Lars Norén ville ge ut en dagbok och begärde "flera miljoner". Hans ekonomi är ett ständigt bekymmer. Inte undra på: Renoveringsprojekt vid hans hus på Gotland, exklusiva klädköp, underhåll till vuxna döttrar. Till en del tycks dagboken alltså vara ett kommersiellt projekt. Som fallet ofta är med sådana betalas priset också av dem som blir utlämnade och exploaterade.
Ett annat motiv för publicering: "att jag är rädd för det". Men det kanske viktigaste: "Jag behöver mina fiender. Jag behöver bli påmind, gång på gång, att jag befinner mig utanför, att jag skriver bäst då och tänker klarast".
Ett moraliskt förkastligt företag? Den diskussionen överlåter jag till andra. Litteraturhistorien är full av författare som privat varit skitstövlar men skrivit storartade verk. Överallt på Noréns många sidor finns partier av litterärt värde. Språket är vackert, med korta, lakoniska meningar och med precist fångade dagrar och stämningar i stads- och naturmiljöer.
Noréns sanningssträvan kan heller inte ifrågasättas när den gäller honom själv. Introspektionen är så obönhörlig som den måste vara hos den som har att bevisa att "Ingen dom kan bli värre eller rättvisare än den dom jag fäller över mig själv".