Sommarteatern i Högbrunnen är tillbaka med ytterligare en uppsättning, denna gång som en uppföljare till fjolårets mycket uppskattade och välbesökta lustspel.
Många associerar Medevi med sommar och tradition, däribland undertecknad. Det är en sovande pärla som verkligen vaknar till liv när solen kryper närmare och håller oss vakna långt in på småtimmarna.
En dag 1962Handlingen utspelar sig således i Medevi en sommardag år 1962 och kretsar kring en lokal familjs mer eller mindre vardagliga bestyr. Det flödar nostalgi ur både dialog, sång och dans och ensemblen gör sitt bästa för att bjuda oss på en tidsresa. För mig som är född på 80-talet, uppvuxen på 90- och 00-talen upplevs tematiken en aning avlägsen men för många i publiken kan jag tänka mig att mycket är som ett fönster tillbaka mot 60-talet.
Det är tydligt att man riktar sig till de äldre generationerna, ofrivilligt eller inte, och jag känner mig plötsligt väldigt ung och oförstående där jag sitter i min trästol. Kanske är det därför jag inte alls rycks med av det hela.
Kämpar med humornI mina ögon är det inte särskilt underhållande och jag kämpar med att begripa humorn. Man har i mitt tycke lagt för stor energi på att skapa en nostalgisk atmosfär vilket resulterar i att skämten blir en aning uddlösa och handlingen alldaglig. Att bygga en hel pjäs kring några karaktärer som kommenterar tidsaktuella personer och händelser känns lite tunt.
Några gånger lyckas man locka publiken till skratt men på det hela taget verkar den svårflirtad. Dock förtjänar sångnumren att lyftas fram och Hanna Ulvan står för några begåvande insatser under kvällen.