Nostalgin finns också i vår tid

Hos mormor och morfar fanns också finrummet. Ett stort, svalt rum med stillhet och fördragna gardiner. I mitten det tunga ekbordet med ljuskronan ovanför. Skinnsoffan, fåtöljerna, småborden, vitrinskåpet, orgeln och från väggarna blickade porträttens allvarliga ansikten ned på mig.

I ett hörn stod en grammofon, som morfar köpt in till sina tonårsdöttrar på 1920-talet. Jag spelade muntert sprittande musik som Kostervalsen och Jungfrun på Jungfrusund. Men också två med djupt känslosamma texter: Mor, lilla mor och Barndomshemmet, som mormor troligen fått på Mors dag.

Jag lyssnade på båda och blev rörd över innehållet. Människor som längtar tillbaka till hembygden kunde jag förstå. I synnerhet när de befinner sig i ett främmande land. Och vem stod mig närmare än mor?

"Barndomshemmet" eller "Där som sädesfälten böja sig för vinden", som den också kallas, var en översättning av den amerikanska sången "On the Banks of the Wabash, Far Away" av Paul Dresser. Sedan 1913 är den Indianas officiella delstatsång. Den svenska texten om emigranternas hemlängtan till Sverige skrevs av Karl-Ewert och blev 1919 en strålande succé med Ernst Rolf. 1991 kom en inspelning med Sven-Ingvars i albumet "Två mörka ögon".

Denna genre av sentimentala schlagers älskades av den breda allmänheten men fick samma omdömen på kultursidorna som hötorgskonsten och kiosklitteraturen. Den romantiska längtan till hemlandet, naturen och barndomen betraktades som jolmig, gammaldags och alldeles för känslosam. Och varningar för att nostalgisk längtan och kärlek till hembygden och naturen bor granne med rasismen började dyka upp. Samtidigt som våra invandrares längtan till barndomens hemland uttryckt i bokform bemöttes med djupaste respekt.

En lördagskväll i januari 1952 lyssnade vi som vanligt på Lennart Hylands radioprogram Karusellen. Ett inslag handlade om en bandyspelare i Bollnäs, Gösta ”Snoddas” Nordgren, som levde i skogen och klarade sig med en budget på fem kronor i veckan. Måttligt intressant, tyckte jag, och tog fram en serietidning.

– Du kan visst sjunga också, sa Hyland. Vad blir det?

– Flottarkärlek.

Och Snoddas stämde upp sin varma stämma full av inlevelse. Vi satt med gapande munnar och såg på varandra. Sverige låg för hans fötter drabbat av masspsykos och idolhysteri.

Och för Snoddas blev det hektiska dagar. Bollnäs besegrade Hammarby i bandy dagen därpå, och redan på måndagen blev det grammofoninspelning med Carl Jularbos kvartett. "Flottarkärlek" blev snart en landsplåga, och själv sjöng jag den så ofta att min storasyster smällde igen dörrar för att slippa höra. Snoddas blev den första svenska sångartist som sålde en skiva i mer än 300 000 exemplar. Han sjöng också in "Barndomshemmet".

Nostalgiska yttringar är inte förbehållna populärkulturen. Höglitterära författare har sedan antikens dagar gett uttryck för längtan och sentimentalitet. I slutet av 1800-talet kom en ny våg av lyriker som anslöt sig till denna tradition. Bland dem Verner von Heidenstam, som debuterade år 1888 med Vallfart och vandringsår. En diktsamling som med sitt romantiska, sensuella innehåll bröt med den då rådande svenska litterära traditionen byggd på realism och naturalism. I de mest kända raderna uttrycker han sin starka hemlängtan. ”Jag längtar hem sen åtta år, i själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt".

Gustaf Frödings nostalgiska diktcykel "Strövtåg i hembygden" kom ut 1896 och ingår i diktsamlingen Stänk och flikar. Erik Axel Karlfeldt debuterade 1895 med Vildmarks- och kärleksvisor som följdes av Fridolins lustgård (1901). Lyriska hyllningar till naturen och bondekulturen med starka inslag av melankoli. Senare vann Dan Anderssons romantiska dikter om vildmarken starkt gehör.

På 1990-talet kom jag i kontakt med den irländske nobelpristagaren William Butler Yeats poesi, och hans dikt om ön Innisfree från 1893 drabbade mig med full kraft. Han skrev den i en stund när han på Londons gator greps av en plötslig längtan till barndomens somrar och den lilla ön i sjön Lough Gill. I Karl Asplunds översättning:

Jag vill stå upp och vandra, vill gå till Innisfree

och bygga mig en stuga av läkt och av ler,

så nio rader bönor och odla eget bi

och i den tysta gläntan slå mig ner.

Och där skall friden komma, den skall komma som en gråt

av dagg ur morgondimman, när syrsan sjunger skyggt,

var natt är full av silverljus, var dag av purpurståt

och kvällen full av hämplingarnas flykt.

Jag vill stå upp och vandra, ty dag och natt mig når

små vågors kluck mot stranden som slag av silverhamrar.

Om jag på vägen vandrar och på gråa gator går,

jag hör det, hör det djupt i hjärtats kamrar.

Några år senare lyssnade jag på en inspelning, där Yeats på ålderns höst läser dikten med stark känsla, energi och mycket rytmiskt. Dess utopiska längtan och direkthet borrar sig in i åhöraren utan analytiska omvägar.

Det bor en stark nostalgisk längtan i människors hjärtan också i dag. Många har brutit upp från sin hembygd och flyttat till storstadens förorter eller till ett annat land. Samhället har omdanats från grunden, och från barndomens miljöer och hem finns ofta bara minnena kvar.

Det är således ingen tillfällighet att Frödings ”Strövtåg i hembygden” i Mando Diaos tappning ligger etta på Svensktoppen, en position den haft i 46 veckor. Och Magnus Uggla är lika självklar tvåa med ”Jag och min far”. Hos båda blir fadersgestalten nostalgins och längtans fokalpunkt.

Det senare avspeglar sig också i litteraturen. Under förra året skrev Leif Zern, Göran Rosenberg och Johannes Anyuru sorgesånger över sina fäders liv. Rosenbergs bok belönades med Augustpriset och Anyurus nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

Nostalgin och vårt sentimentala tillbakablickande är en del av den reflekterande människan också i vårt moderna samhälle. Ger oss perspektiv på livets allvar och tidens gång. Kanske förstärker den vår självbild, grupptillhörighet och våra kulturella referenser? Men kan i stora doser bli påfrestande för omgivningen, övergå i en sjukdomsdiagnos eller utnyttjas för obskyra politiska och kommersiella syften.