Ian Rankin:
Rebus sista fall
Minotaur
En saga är all. Rebus sista fall (Exit Music i original), den sjuttonde och sista boken om den numera världsberömde skotske kriminalaren John Rebus, är utläst. Det känns tomt och trist. Kan det vara slut, redan? Ja. Rebus sista fall är en svanesång.
Med tanke på att det är den sista boken, där somligt ska ställas på sin spets och annat sjunka in, har den ett oväntat sävligt tempo. Ärkefienden Big Ger Cafferty ska neutraliseras, Siobhan Clark ska ta klivet ut ur Rebus skugga, två mordutredningar ska skötas och Rebus ska gå i pension, men Rankin leder oss ändå i maklig takt genom oroshärdarna i intrigen. Gång på gång oroar sig Rebus över framtiden. Vem blir han när han inte längre är polis?
Ian Rankin är en av få författare som både läsare och kritiker i tjugo års tid ofta haft högt, ibland högst, upp på listan över favoriterna, trots att han i ärlighetens namn skriver om just en sådan där alkoholiserad och ensam polisman som så många av oss är så hjärtligt trötta på.
Men det har alltid varit något visst med John Rebus - bortom spriten och sunkigheten.
Där har man sett en bångstyrig och missförstådd konfliktmagnet och kamikazepilot med en smittsam, kolsvart understatementhumor.
Att Rebusserien blev så lång beror delvis på Rankins tidiga "realtidsbeslut". Rebus skulle inte bli någon Wexford eller Dalgliesh, utan åldras som vem som helst.
Nu, vilket i Rebus sista fall är detsamma som november 2006, är han 60 år gammal. Då går man i pension om man är skotsk polisman, vare sig man vill eller ej.
Men guldklockan kommer att skava, var så säker.