Melankoliska ensamvargar. Sådana är Åke Edwardsons män. Vare sig debefinner sig på det småländska höglandet som Johnny i "Jukebox" eller iGöteborgs undre värld som kriminalkommissarie Erik Winter.
Samtidigt bultar empatiska hjärtan någonstans mellan raderna. Detouttalade, tystnadens språk, det är vad Åke Edwardson koncentrerar sigpå i sitt skrivande.
-- Jag funderar mycket mer på det som inte ska vara med än på det som ska vara med, säger han.
I "Rum nummer 10", som ges ut nästa månad, möter vi delvis Wintersom oerfaren polisadept när ett av hans första, ännu olösta, fall dykerupp i samband med ett färskt mord. Åke Edwardson gluttar på insidan avklädsnobben, whiskyfantasten och John Coltrane-diggaren Erik Wintersom, i motsats till den stereotypa deckarhjälten, numera är sambo ochsmåbarnspappa.
-- Det är först nu han börjar slappna av lite. Från början var hanen medvetet ofärdig person. Det är viktigt när man skriver en serie attinte pumpa sin karaktär för full av sympatiska drag.
Åke Edwardson ser sina deckare som utvecklingsromaner, "Rum nummer10" kallar han ett psykologiskt kammardrama. Fast knappast dramatik avdet högljudda slaget -- bara tanken på hyperventilerande utbrott fårEdwardson att rysa. Sådant finns det inte plats för i hans utforskandeav den sökande mannen.
Söker gör även Kenny, huvudpersonen i "Samurajsommar", ÅkeEdwardsons första ungdomsbok. En bok i kollomiljö har pyrt inomEdwardson länge. Hans egna kollovistelser bidrog till att han blevförfattare.
-- Vi var fyra bröder och mina föräldrar jobbade hårt för att startaett eget konditori, så de behövde lite avlastning. På kollot mötte jagen del barn till alkoholister, fängelsekunder,koncentrationslägerfångar . . . många speciella livsöden som påverkademig starkt. (TT Spektra)