Bo Carpelan:
Barndom
Albert Bonniers förlag
Men den ödmjuka attityden tjänar väl denne författares strävan att återge nyanserna i gråheten, i de subtilaste stämningar och de känsligaste sinnen.
Det omärkvärdiga i en dramatisk tid är temat också i hans senaste roman, "Barndom". I centrum en pojke, Davi Ekros, från det han är ungefär tre år till krigshösten 1939 då han fyllt tretton och upplever det "avgörande ögonblick" då barndom övergått i något annat.
Staden är Helsingfors under 30-talets knapphet: ont om jobb, fattigsnålt, trångbott, kål- och strömmingslukt i trappuppgångarna, begåvade barn vars hopp är att bli frielever.
Davis pappa är bankkamrer, mamma lyckas få halvtidsjobb ibland och får dessemellan tigga sig till hushållspengarna.
En stämning av ensamhet, tystnad, annalkande katastrofer, leda - "barnens trogna vän". Lycklig är Davi hos gamla Elma som läser för honom när mamma är på arbetet - de "vacklar underbart" mellan svenska och finska, och en ordglädje föds hos Davi.
Där finns också kamraten Leo, mormor, mostrarna och morbror Frans (med teatern som bittert förflutet), glada tant Dullan, farbror Gustaf och Leila som kommer från Österrike och har så fasansfulla saker att berätta.
Människor stiger in i och ut ur Davis liv: morfar dör, och Elma, hans första kärlek Eva flyttar, Leila orkar inte fortsätta leva.
Davi registrerar känsligt - "Det fanns en värk någonstans", och hans funderingar präglas av det dödsmedvetande och den intighetskänsla som barn kan förnimma så starkt. Ett "lekamensspråk" som uttrycker hans innersta finner han i dansen.
Relationen till de vuxna är viktig i "Barndom". Det är så mycket hos mor och far som ställer Davi utanför. Det finns gåtor och hemligheter att respektera som vars och ens men också en evigt oöverbrygglig klyfta: "Alla dessa förtegna barn, alla dessa blinda vuxna!" Ändå en värme, en kärna av ljus i mörkret.