Det är lätt att fastna i vissa irrationella tankegångar om att Joyce Carol Oates producerar för mycket och att inte riktigt ta till sig ännu en ytterst välskriven roman från den väloljade textfabriken.
Men för sådana tankar är Oates alldeles för angelägen. Man får gilla läget och se det som att hon arbetar på en enda lång maratontext om det amerikanska samhället. Och varför inte? Alla författare sägs ju skriva samma roman om och om igen. Oates tycks inte lida brist på idéer. Ändå går det inte att undvika noteringen. "Svart flicka, vit flicka" innehåller ett par gemensamma yttre drag med en bok som bara kom för några år sedan; collegemiljö, ung kvinna dör i brand, 70-tal, tillbakablickar, post-Vietnamtrauma.
Upprepningens förbannelse och tvång. I centrum står de två rumskamraterna Genna och Minette. Den ena svart, den andra vit. Den ena upphöjd av sitt ursprung, den andra trakasserad. Kring detta spinns berättelsen som tangerar frågor kring kön, makt, hudfärg, ras, politik och som alltid våld. Vore det inte för det, det speciella fingeravtryck som Oates alltid lyckas få till även i sina blekare böcker, skulle det vara en roman att lägga ifrån sig.
Som alltid kryps det under skinn, vädras det bortträngda känslor, Oates kan sin kvinnopsykologi och blottar det mest förbjudna. Allting skruvas åt och historiens skelett uppenbarar sig.
Hon har skrivit det förr och kommer sannolikt att fortsätta skriva liknande romaner. Synd bara att hon inte samlar ihop alla dessa trådar till någonting riktigt stort vart tredje år istället.