Joyce Carol Oates hyllas med rätta för sina kritiska och ambitiösa skildringar av det amerikanska samhället. Men jag läser henne i ännu högre grad för det som går utöver den bestämda tiden och platsen: det mänskliga i all dess skröplighet, skönhet och svårighet. Som ingen annan nutida författare jag känner till tränger hon in i sina gestalters själsliga skrymslen. Inget är enkelt eller entydigt, men heller inte likgiltigt eller ointressant. Hon är en Dostojevskij för vår tid.
Sexualiteten, för att ta ett exempel, blir aldrig rosenskimrande hos henne, utan verklig drift. Svår, men stark. Nästan omöjlig att hantera ibland. Och det är påfallande hur sällan man läser något liknande.
Hon väjer inte för något, allra minst i den nya boken "Vredens änglar" där hon firar triumfer i det korta formatet. Det är en samling berättelser som kretsar kring våld och besatthet - det handlar om svårt utsatta människor (framför allt kvinnor), pressade av ett inre tryck eller av omständigheterna. På ett förunderligt sätt tar hon sig ända in i psykosen, i galenskapen och i gränsöverskridandet. Hon får det vedervärdiga att verka om inte vardagligt så i alla fall verkligt. Som det ju är.
Det är en grym bok som inte sträcker sig efter förklaringar eller försoning. Ändå finns ett inkännande som ger ett slags paradoxal värme. Mänskligheten i människan.
Helt klart lider Joyce Carol Oates väldiga produktion av en betydande ojämnhet. Böckernas halt varierar ordentligt och ibland finns besvärande svackor i även starka romaner. Men det är helheten som är viktigast och sett till den kan jag faktiskt inte komma på någon samtida författare som jag håller högre.