Det här är ett tämligen sparsmakat måleri, där konstnären har "retuscherat" bort alla element som inte har ansetts nödvändiga för att bygga upp kompositionerna. Visserligen är det landskap som skildras, men den stämning som bilden av ett landskap kan generera, är av underordnad betydelse.
Här är det topografin, terrängens yttre kännemärken som gäller. Tillsammans med fokusering vid spänningen mellan ljus och skugga, hjälper mättade, men skarpt kontrasterande färger till att markera avstånd och skapa djup. Den metod som Nilsson använder sig av, tydliggör distans mellan olika punkter i landskapsavsnitten. De framhäver dessutom volymen, de oräkneliga hektoliter luft som så att säga ingår i bilden.
Det kunde ha blivit lite torftigt, lite väl sparsmakat, om inte konstnären hade valt att låta järnvägsspår och tågsätt, eller i något fall en reklamskylt, bryta in i de stationära sammanhangen. En utmaning av viss dignitet tillförs, men jag vill inte kalla det liv, för även de här lösningarna har något statiskt över sig. Snarare är det så att det uråldriga landskapets förmåga att härbärgera människans mer eller mindre tillfälliga eller nyckfulla påfund bekräftas.
Ödslighet behärskar varje bild. Det har inte bara med avsaknaden av människor och djur att göra, utan är en effekt av ett medvetet blottläggande av den känsla av malplacering man kan få inför åsynen av ett litet skjul i en brant eller av en rälsbuss "in the middle of nowhere".