Joyce Carol Oates: Dödgrävarens dotter
Översättning: Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag
Det episka skelettet i en roman av Joyce Carol Oates har ofta drag av melodram, fylld av våld men med den bredd i samhällsskildringen som blivit hennes särmärke.
"Dödgrävarens dotter" (från 2007, snabbt och väl översatt) utspelas i för Oates läsare bekanta trakter från 1936 till 1973. Huvudpersonen heter Rebecca och hennes familj är tyskar som före andra världskrigets utbrott flytt undan nazisterna.
Åter ett individuellt drama i skuggan av historiens, den här gången till en del hennes egen farmors livsöde fast, vad jag kan förstå, framflyttat i tiden.
Rebeccas far Jacob Schwart - dödgrävare både faktiskt och symboliskt - förbjuder familjen att tala tyska och modern försvinner in i ett trauma fött ur flykten från Europa och Rebeccas födelse ombord på det stinkande fartyget när det just anlöpt New Yorks hamn.
Invandrarfamiljen trakasseras och hånas: "Nazister! Judar!" Sjuklig misstänksamhet övergår i ren galenskap: Jacob skjuter hustrun och därefter sig själv. 13-åriga Rebecca, vittne och överlevande, får som bestående arv faderns maning att alltid dölja sin svaghet för "de andra".
En faderns like, Niles Tignor, blir hennes man. Han misshandlar och blir upphetsad av att kalla henne "min zigenarflicka, min judinna". Halvt ihjälslagen lyckas hon äntligen fly med sin treårige son. De byter namn och flyttar ideligen, i ständig skräck för att mannen ska hitta dem. En färd i utsatthet genom ett patriarkaliskt USA - "Men va fan, det är ju männens värld, vad kan man göra."
Rebecca har berövats sitt barndomsspråk, modersmålet, och därmed förmågan att identifiera och uttrycka känslor. Rädsla och påtvingad glömska snöper henne i samlivet med den gode Gallagher och i förhållande till sonen, som går en framtid som konsertpianist till mötes.
"Dödgrävarens dotter" är också en roman om tysk- och judehatet i USA och dess följder. I epilogen, som har formen av en brevväxling 1998-99, tillförs det temat ytterligare stoff som jag skulle vilja se fullföljt på ett annat sätt.
Som allvetande berättare med medkänsla som drivkraft har Oates förmåga att göra de mest konstruerade och eländestyngda romanhandlingar levande och övertygande. Men hennes omfattande författarskap tillförs ingenting nytt. Dessutom är berättarsättet här väl utdraget, med "greppet" att ta om ett nyss skildrat skeende och alldeles i onödan brodera ut det med detaljer och psykologiserande utläggningar.
I det finkalibriga brukar Oates ha inlevelse och skärpa, med det grovkalibriga går hon över gränsen till övertydlighet.