Många fall av fusk inom forskning har slagits upp i media under det senaste decenniet. Det är inte begränsat till forskarna, allt fler studenter har också avslöjats. Om orsaken är att granskningen av verksamheten på universiteten blivit effektivare eller att fler verkligen fuskar är inte helt klarlagt.
Nu är det inte i första hand det som brukar kallas FFP (fabricering, förfalskning och plagiat) som är ämnet för boken "Forskningens gråzoner".
Som framgår av titeln handlar det istället om gråzonerna. Kanske har dessa blivit fler. Tillgängligheten av information på Internet ökar, forskningen medialiseras och kopplingarna mellan beställare och forskningsprojekt blir möjligen starkare.
Wilhelm Agrell, som är redaktör för boken, menar att det kan tänkas finnas metoder och arbetssätt som inte ska uteslutas även om de ligger i gråzonerna. Det skulle bara gynna en mainstreamforskning. Han drar en parallell till New Journalism som innebar en ny arbetsmetod för journalister, där subjektivitet och närvarokänsla vann över strikta objektivitetskrav.
Visst har nya arbetsmetoder inom journalistiken i vissa fall lett till ett ökat engagemang och levandegörning. Men frågan är om journalistik och vetenskap ska ha de här målen gemensamt.
Det är tveksamt om de borde vara självklara drivkrafter för vetenskapen. Samtidigt är det tydligt att de håller på att bli det. Inte minst på grund av kopplingarna till nyhetsförmedlingen. Forskning som berör, och kan begripas, av många får lättare genomslag i vetenskapsjournalistiken.
Utvecklingen mot ökad subjektivitet eller "fusk" är dock långt ifrån entydig. Kontrollen av forskare och forskning har steg för steg ökat.
"Fusket" handlar heller inte, som det ibland framställs i media, i första hand om forskares moral. Snarare om större strukturer som håller på att förändras. Agrells bok, där olika forskare kommer till tals, känns som ett värdefullt inlägg i debatten.