Man måste beundra en författare, ännu inte 30 fyllda, som kan inleda en essä med att förkunna: Ibland tänker jag på Bayt al-hikma. Språkgeniet Ola Wikander, författare till den Augustprisnominerade "I döda språks sällskap" och därtill forskare och översättare, visar i sin nya bok att han är precis lika hemmastadd i citatets lärdomshus, uppfört i Bagdad på 700-talet, som i sentida företeelser som tv-spel och japansk manga.
"Orden och evigheten", med den illustrativa undertiteln "Tankar om språk, religion och humaniora", är en uppslagsrik samling texter, en del tidigare publicerade i tidskrifter, andra nyskrivna. Oftast har de sin upprinnelse i en iakttagelse av något språkligt fenomen, som Wikander med lätt hand vecklar ut till endera lärda kåserier eller grammatiska djupdykningar, må det sen röra sig om uppsluppna kommentarer om komiska felöversättningar eller avancerade utläggningar om hebreiskans tempus.
Ställd inför ett språksnille är det lätt att bli petig i överkant, invaggad i en föreställning om att de omfattande språkkunskaperna borgar för stilistisk perfektion. Wikander skriver väl snarare enkelt än elegant, och hans tendens att avsluta texterna med en förmodat fyndig knorr ter sig ibland mera sökt än utsökt, åtminstone när artiklarna publiceras så här i samlad form.
Men det där är petitesser. Det är en välgärning att en bok av det här slaget skrivs och ges ut. Och sällan har väl nytta och nöje ingått en så lycklig förening som när Ola Wikander för pennan.