Olle Thörnvall: Tankens konst

I någon mening ligger alla betydande författares särart i det språkliga uttrycket. Men hos somliga träder annat i förgrunden: idéer, personer, intriger. Hos Hjalmar Söderberg är det snarare tvärtom; stilen har ett egenvärde som tenderar att överskugga annat.

Efter att ha läst höstens andra bok om Söderberg (den första var Bo Bergmans minnesteckning återutgiven) blir jag stärkt i uppfattningen att vill man säga något intressant om Hjalmar Söderberg ska man gärna koncentrera sig just på den stilistiska aspekten.

Olle Thörnvall gör en närläsning av Hjalmar Söderbergs noveller, ett ganska sällan studerat område av författarskapet, märkligt nog. I det korta formatet kommer Söderberg ofta verkligen till sin rätt. Någon de stora romanernas flödande fantasi hade han inte.

Thörnvall är uppenbar­ligen mycket väl påläst, skriver fritt resonerande - kanske ibland något för refererande - och ger åtskilliga inblickar i tankar och teman i texterna.

Till det märkliga med Söderbergs stilistiska mästerskap hör att han använder sig av sådant som normalt anses negativt: upprepningar, uppradade satser som binds samman med "och" och "men", likartade satser som följer på varandra. Ofta är det en prosa med talspråkliga drag. Men i rytm och klang närmar den sig poesin, eller musiken.

Hur nu detta märkliga går till är skapandets fascinerande gåta, men med Thörnvalls hjälp får vi alla fall en skymt av de verktyg författaren använder.