Polisen Max Payne bär på en inre smärta. För tre år sedan blev hans fru och barn mördade utan rimlig förklaring och sedan dess har Payne försökt ta reda på varför. När han plötsligt kommer någonting på spåren blir det många ingredienser i soppan. Eller vad sägs om fornnordiska valkyrior, en blåfärgad drog som gör soldater till krigsmaskiner, ett läkemedelsföretag och opålitliga poliskollegor? Första halvtimmen är ologisk och förvirrande. Resten av filmen är bara dum och vulgär.
Tv-spelet som filmen bygger på kom 2001 och är påtagligt inspirerat av både "The Matrix", Noir-film och John Woo. Jag har aldrig spelat "Max Payne", men jag tvivlar inte en sekund på att tusentals fans kommer att bli gruvligt besvikna på filmvarianten som stinker kalkon lång väg.
Max Payne spelas av Mark Wahlberg, en begåvad skådespelare som brukar passa bra som en man med ett inre mörker. När han får explodera i filmer som "The Departed", "We own the night" och "Three Kings" är han lysande. I "Max Payne" blir hans överspel enerverande men går å andra sidan hand i hand med hela spektaklet som på många ställen är så skrattretande uselt att man börjar undra om manusförfattaren ändå inte driver med oss. Det som irriterar mig mest när jag ser storbolagssmörja som "Max Payne" är att pengarna som las på den skulle kunna finansiera ett tjugotal filmer som exempelvis "Once".
Fredrik Söderlund