Svart omslag och papper, vit text. Så kommer (en) man osökt att tänka på kombinationen av en klassisk 1980-talskondom, Black Jack, och den säd som förväntades rinna utmed dess insidor. Spilld mjölk, inga barn, guskelov.
Vore läsaren lagd åt det hållet skulle han enkelt kunna fullfölja analogin: fina former, inget vidare innehåll. Skyddad, lugnad, lyckligt avvisad. Knull blott knull. Döden i grytan, återbördad till ytan. Men om det är något Eva Kristina Olsson behärskar, eller framskriver, så är det upphävandet mellan uttryck och stoff, utlösning och stopp. Eller mellan ord och kropp. Språk och intuition. Yttre logik och inre värld.
Hon är en driftens och skriftens tvetydiga uttolkare och förgrundsfigur, på ett vis som gör henne hart när omöjlig att beskriva, såväl poetiskt som psykiatriskt.
Annorlunda uttryckt är "Den hängde advokaten" ett av dessa verk som varken kavajen eller vitrocken förmår greppa. Och det beror inte på någons ovilja, utan snarare på allas vårt behov av förklaringar. Olsson tillhandahåller inga sådana.
Snarare diktar hon strikt och stringent, rytmiskt och fullkomligt förvridet, likt en glasklar galning, utifrån en också för den präktige kritikern normaliserad belägenhet: vita tecken mot ett svart tangentbord. Logitech.
Och jag faller för hennes föreställning.
JAN KARLSSON