Om Essäer. En essäantologi av studenter vid Linköpings universitet
Red Martin Ackerfors
Nätverk för litteraturvetare
"Where is the Wisdom we have lost in Knowledge. Where is the Knowledge we have lost in Information", frågade poeten T S Eliot.
Vi lever i en tid där fakta och kunskap alltmer skiljs från det personliga och konstnärliga. Begreppet evidens har kopplat ett metodiskt, men också opersonligt järngrepp för hur sanningar i dag ska förmedlas. Vi blir kunniga, men inte mer visa för det.
Som en motkraft finns tack och lov ännu essän, denna märkliga litteraturgenre som utför en balansakt mellan vetenskap och fiktion. Essän bryter också mot samtiden genom att ge långsamheten och personligheten i förmedlandet betydelse. Författaren liksom prövar sig fram i en tänkandets upptäcktsresa.
Men essän är samtidigt svårfångad till sitt väsen. Med skolboksdefinitionen som "ett vetenskapligt ämne med populärt framställningssätt" kommer vi inte långt. Om man därtill gör ett adjektiv av essä, som Andreas Åberg då han manar litteraturkritikern att skriva essäistiskt ("Den vältempererade kritikern"), blir ordet än mer uttänjt. En essä kan vara lite av varje, tycks det.
En grupp studenter inom litteraturvetenskap vid Linköpings universitet har tagit sig an utmaningen att undersöka vad essän egentligen är och var dess gränser går. I en varm, spänstig och synnerligen kreativ antologi har de samlat sina tankar och iakttagelser.
"Det sämsta man kan göra är att läsa en beskrivning av essän innan man faktiskt läst några essäer", säger en av författarna. Följaktligen är denna antologi ett antal essäer om essän. Detta dubbla lärande fungerar utmärkt väl och blir en lustfylld resa kring essäns möjligheter och begränsningar. Med hjälp av egna infall och metaforer tar man sig an ämnet. Essän är "en ständigt pågående dans över fakta och fiktionens loge", skriver en student. Det subjektiva och narrativa har stort inflytande över essän.
Det jag slås av är just denna frihet som råder i essän. Vetenskap och fakta blir presenterade genom författarens egna ögon och får därmed en högst personlig infallsvinkel. Denna kravlöshet ömsom befriar, ömsom manipulerar läsaren. Essäns jag blir därmed betydelsefullt, i antologin också beskrivet som textens persona.
I essän finns det en tonvikt på hur man berättar och inte bara på vad man förmedlar. Det estetiska har ett högt värde, liksom process och dialog med läsaren. Kanske är det något av detta TS Eliot såg som den förlorade visdomen. Lite småborgerligt kanske, men stimulerande för den som väl upptäcker essäns bredd och rymd. Man får lite av allt.
Linköpingsstudenterna har skrivit en lärd, humoristisk och charmig antologi om essäer. De är själva exempel på essäns suveräna förmåga att lära ut. Jag hoppas den blir väl spridd och läst av många.
Fotnot. Medverkande studenter är: Emma Eldelin, Evelina Marklund, Carl Magnus Juliusson, Felicia Andersson, Hanna Frank, Martin Ackerfors, Svante Landgraf och Daniel Albertsson.