När Pierre Schori sammanfattar sina år i FN-skrapan i New York, blir det skarp kritik av den svenska utrikespolitiken, även om den främsta måltavlan för kritiken är president Bush och hans neokonservativa klick.
Pierre Schori saknar Olof Palmes engagerade och självständiga utrikespolitik, men medger att Göran Persson talade klarspråk när USA anföll Irak. Då sa Persson som det var: Kriget var olagligt och saknade FN:s stöd. Men sen mjuknade Persson, enligt Schori, och besökte Bush mitt under kriget i Vita Huset.
Kritiken mot Persson gäller inte minst den svenska politiken mot Israel och Palestina. Schori nämner att han föreslog att Sverige skulle skicka förre utrikesministern Sten Andersson till Arafat när förhandlingarna mellan Barak och Arafat gått i stå efter Baraks utspel i Camp David år 2000 om en självständig palestinsk stat, vilket ansågs mycket generöst.
Sten Andersson var den ende västpolitiker som Arafat litade på. Persson valde att sända Hans Dahlgren och Per Nuder till Palestina och de fick inte ens träffa Arafat, skriver Schori. Och Arafat avvisade Baraks förslag.
Men det är den amerikanska hållningen till omvärlden och främst till Mellanöstern som är den draksådd bokens titel talar om. Anfallet på Irak skapar terrorister i stället för att bekämpa terrorismen. President Bush har satt sig över omvärlden och anser sig ha rätt att gå vid sidan om FN. Att återföra USA till multilateralismen, att få USA att inse att man ska agera tillsammans med FN och inte mot FN är den största uppgiften för världssamfundet.
Pierre Schori blev aldrig utrikesminister, fastän många, kanske också han själv, hade räknat med det. Men han blev invandrarminister. Han beskriver dagens svenska politik att skicka tillbaka flyktingar till Irak med hänvisning till att det inte råder krig där som ett hyckleri av grövsta slag. Irak anses inte farligt för återvändande flyktingar, men alltför farligt för svenska ambassaden som är utlokaliserad till Amman i Jordanien.
Schori skriver initierat från en insiderposition. Man får följa spelet i FN inför USA:s anfall på Irak från första parkett. Hans långa utrikespolitiska erfarenhet tyngd åt hans tes att Sverige fortfarande har en aktiv och självständig utrikespolitik roll att spela i EU och i FN.