NY BOK
Yngve Ryd:
Eld. Flammor och glöd-- samisk eldkonst
Natur och Kultur
När trä upphettas sönderdelas vedmolekylerna och bildar en radolika gaser, till exempel vätgas, koloxid, metan och olika alkoholer.Det kallas pyrolys. När pyrolysgaserna möter luftens syre blir detlågor, som alltså är brinnande gas. Den energi som frigörs och värmerskapades i det levande trädet av fotosyntesen, lagrad solenergi omsatti växande.
Fast riktigt så enkelt är det inte. Eld är en kemisk labyrint med ännu okända delar.
Det behövs hela åtta sidor i ett avslutande appendix i Yngve Ryds"Eld. Flammor och glöd -- samisk eldkonst" för att ge ämnet envetenskaplig dräkt, den som på något sätt ska legitimera djupet ochhöjderna i den andra, mera handfasta verkligheten. I det berättande somställer tillrätta, får oss att förstå hur alla tusen mänskliga eldargav oss en plats.
För det händer onekligen något med oss där elden tänds. Inte baradet där med hemmet och elden som Astrid lät Ronja mynta utan ett slagseldande inne i oss, ett stycke urålder och kulturhistoria som rör någotav det som är väsentligt.
Ta oss från asfalten, sätt oss i fjärran skogar, nog ska vi elda, vi måste.
På köpet får vi myternas land, berättandets brasa var än elden tänds.
Och centralt i detta: livhanken, just ordet. Elden som räddare, somtrygghet. När det slocknade kunde det vara kört. Till detta ska ställasmotsatsen; det okontrollerade som slukade och förintade, elden somlöpte iväg över åsarna med fasa, bosättningen som försvann.
Med andra ord: vän och fiende.
Men hos Yngve Ryd mest vänskap, ett slags band till alla sagesmän.Förlösare av sådana som Ola Omma, Anders Larsson-Lussi, Nilas Tuolja,Ibb-Anna Rassa, alla de som gläds åt hågkomsten, vedermödornainräknade. Det är i sameland som eldandets knipslughet dröjt.
"Jag har två hemliga vapen vid de många intervjuerna: semlor och getost", avslöjar Ryd.
Traditionell getost som kaffeost och bakverken från Citykonditoriet i Jokkmokk.
"Ab igne ignem" sa Cicero, "Av eld kommer eld" -- berättandets eld.
Det är den som lyser Yngve Ryds texter. Han har visat det förr i"Timmerhästens bok" (1991) och i "Snö -- en renskötare berättar"(2001). Många av hans samtalspartner känner jag också igen.
Hur kan man elda i snö när ovädret är där? Hur bär man sig åt föratt sova på eld? Vad är det för skillnad på att elda olika träslag?Vilket värmer bäst, ryker mest? Varför är en speciell rot särskilt brasom natteld? Och varför blir man så sugen på kaffe när man ser entorrsälg?
Frågorna tar inte slut, svaren blir en historieskrivning, tidsmässigt tätt inpå. Häpnadsväckande nog.
Yngve Ryds bok är, för att anspela på titeln, lysande. Det harblivit en väv på nära fyrahundra sidor och den som ännu inte läst ärbara att gratulera till en upplevelse.
Han har fått priser för sitt skrivande förr, Ryd, men det var innan Augustpriset. Svar får vi i höst.
Man kan naturligtvis, och lite krasst, se "Eld" som en praktiskhandbok i att hantera vildmarken. Inget fel i det. Den som tar sig antexten så får mycket på köpet. Varje stig leder till något värdefullt.Ibland mytiskt. Och mycket praktiskt förstås; skarp kniv, bra handyxa.
När Yngve Ryd skrev om snö, listade han trehundra ord som hörde till ämnet. Här får elden också en ordbok:
"jaddat" = slockna
"muorra" = ved,
"fadda" = torrt vedträ
Och så vidare.
I detta eldandets vokabulär göms också ord som tystnad ochstjärnhimmel, köldknäpp och snöfras, kaffedoft och längtan. Ett språkatt njuta av.
Till sist: har ni någon gång undrat varför kan man inte elda baraett enda vedträ? Rent praktiskt alltså. Det är som med gumman: "Hon kaninte träta i sin ensamhet och ett ensamt vedträ kan inte brinna."
Det måste komponeras rätt, travas med syreflöde, samtalas, undras. Sällskapas. Precis så, en eld av ord. Som boken själv.