Härmed står det klart: Världens mått är ett mått av humor. Den i snart varje hörn av världen hyllade Daniel Kehlmann introducerades häromåret på svenska med den avsevärt mindre spridda men likaså mycket roliga "Jag och Kaminski" - en modern skälmroman berättad ur den minst sympatiske personens perspektiv.
"Världens mått" är själva antitesen: en sympatisk skälmroman ur de minst modernas perspektiv, här förstått som två av den tyska vetenskapshimlens mest lysande stjärnor: Alexander von Humboldt och Carl Friedrich Gauss.
Daniel Kehlmann har själv kallats underbarn, ett epitet han säkert drar på munnen såväl som gottar sig en smula åt. Den självupptagne konstvetaren i "Jag och Kaminski" var mänsklig, alltför mänsklig. Detta specifika drag av mänskligt varande - i dag ofta felaktigt benämnt narcissism - delar han med Humboldt och Gauss i Kehlmanns omåttligt underhållande tappning. Dock inte deras begåvning. Humboldt och Gauss förlorar sig i sitt kall i motsats till konstvetaren Zöllner som själv är sitt kall. Beväpnade med snille, systematiseringsiver och sextant beger sig Kehlmanns hjältar djupt in i Sydamerikas djungler respektive raka vägen upp i matematikens högre skola, moderiktigt klädda i bonjour.
Vad dessa män upptäckte vet vi, för det har historien sörjt. Hos Kehlmann blir frågan vad de möjligen förbisåg.
Detta är alltså Tyskland under Napoleontiden, före Weimarrepublikens klassicism, i skarven mellan upplysning och romantik. Gauss och Humboldt betraktas svalt på distans, liksom de själva åser sin samtid. Desto tydligare var Kehlmanns sympatier ligger. Goethe lustmördas redan efter tjugo sidor och återhämtar sig sedan aldrig. Alla vet vad det preussiska riket så småningom blev av; det mår boken bra av att knappt ens andas om.
Vad Daniel Kehlmann med suverän list och lätthet lyckas förmedla är det samtidiga drag av storhet och småaktighet som tycks vidhäfta varje framsteg. Han tar inte udden av sina huvudfigurers bedrifter. Däremot har han tillsatt en rejäl dos ironi, som ju också ingår i världen och gör den mindre platt. Begåvningen är deras smala lycka - tunnelseendet dess pris. Kehlmanns Humboldt åderlåter sig själv, han bestiger (nästan) berget Chimborazo, försvinner i snödrivor och upptäcker elektromagne-tismen genom att placera döda grodor på sig själv. Gauss korrigerar faderns kalkyler på griffeltavlan som treåring.
Ett sätt att beskriva boken vore att kalla den för ett intellektuellt pojkboksäventyr. Jag minns och noterar förundrad beteendet varje dag hos min tvååring: I leken lär hon sig världen. Viljan att lägga den under sig kommer senare.