En ung spanjor med fagra författardrömmar. Arbetar som lärare på ett mediokert amerikanskt universitet. Lär känna den egensinnige Vietnamveteranen Rodney Falk. Ovanligt tycke och en unik vänskap uppstår.
Så lyder i korthet handlingen i "Ljusets hastighet". Men låt inte det odramatiska skeendet bedra. Spanjoren Javier Cercas andra bok på svenska är maniskt fängslande, spännande och tankeväckande på ett sätt som gör mig närmast besatt. Och upprymd.
Stilistiskt är boken ett mästarprov, i genre som i brist på annat kan kallas metalitterär, dokumentär fiktion. Berättarjaget blir så småningom författare och får långt senare ett rejält, kritiskt och bästsäljande genombrott med en berättelse om spanska inbördeskriget. Alltså, precis som Javier Cercas själv med den märkvärdiga "Hjältarnas uttåg" (på svenska 2002). Liksom i den boken gjuter Javier Cercas sprakande nytt liv i metaromanen genom att leka med genren på fullblodigt allvar.
I grund och botten gestaltar båda böckerna livet på sin vidrigaste spets. De skildrar krigets fasor, eller, mindre förskönande, mänsklig omänsklighet. Rodney är inte en Vietnamveteran bland andra, utan tillhörde ett av de mest famösa (läs: massmördande) elitförbanden. Är han, fortfarande, en människa?
"Ljusets hastighet" är omtumlande, omskakande och stor litteratur om minne (och glömska), historia (och nutid), död (och liv). Hela boken är skriven som i ett enda långt andetag. "Ljusets hastighet" gör mig verkligen andlös.
Örjan Abrahamsson