De femtio första sidorna tror jag att Michael Ondaatjes nya bok "Divisadero" är en roman om systrarna Anna och Claire, fosterbrodern Coop och deras far, en änkling, på en gård i Kalifornien. Det börjar lågmält vackert. Men när fadern kommer på Anna och Coop i älskog, slår han nästan ihjäl Coop innan Anna hugger en glasskärva i faderns axel. Katastrofen är ett faktum. Den sextonåriga Anna flyr hemmet och landet. Coop flyr. Familjen splittras. Och det som jag trodde var romanen går upp i rök.
Visserligen berättar Ondaatje vidare om Anna som flyr till Frankrike där hon fascineras så av en sedan länge död författare, Lucien Segura, att hon bosätter sig i hans gamla hus.
Så rör sig berättelsen bakåt i tiden. En generation, rentav två, men handlar inte längre om Anna utan om andra gestalter som löst länkas samman av Lucien Segura. Alla är de liksom föräldralösa: oförklarliga, inte minst i sina egna ögon.
"Divisadero" är ingen roman, snarare en mosaik - där bitar saknas. Ondaatje tycks här liksom i tidigare verk misstro den traditionella romanen och dess anspråk på att förklara människan.
I stället erbjuder Ondaatje vittra fragment som strängt taget bara förenas av hans poetiskt mättade prosa.
Han skriver ibland på gränsen till det patetiska, men ofta är formuleringarna utsökta, tankeväckande. Som i beskrivningen av Lucien.
"I hela sitt liv hade han varit en förtegen man och han blev nu förbryllad av det han hade hemlighållit för sig själv."
"Divisadero" är en dramatisk, bitvis melodramatisk, och ändå gäckande, liksom oavslutad berättelse. Det är en förunderlig läsupplevelse, absolut ingenting för den som förväntar sig svar, klara besked.
Men om man lutar sig tillbaka och låter sig förföras av obändig prosa blir man rejält belönad. Klokare? Rikare.